Det är alltid oerhörd sorg när människor lämnar jordelivet. Familjemedlemmar och vänner, ja alla nära och kära får ett tomrum som aldrig någonsin går att fylla med det man vill igen, den eller de man förlorat. Inom idrotten blir det allt som oftast ännu fler människor som sörjer och visar medkänsla, hyllar och ärar den avlidne. 

Oavsett vad som orsakar ett dödsfall, sjukdom, olycka eller annat, så sluter människor upp i stora, ofta enorma skaror. Det hålls tysta minuter på arenor med tiotusentals människor, få saker berör som den kollektiva vördnaden vid de tillfällena. Det spelas med sorgeband, det ordnas tifon och det startas fonder till hjälp för den avlidnes familj. Allt detta visar att idrotten på mer än ett sätt förbrödrar och även drar ett lass som samhället inte kan/gör.

Personligen så blir jag än mer berörd när någon inom fotbollsfamiljen avlider, oavsett om det är en spelare vars namn jag aldrig hört förut eller en av hela världen känd person, så känns det lite extra hårt. Omständigheterna spelar givetvis in, men allt som oftast känns det bara grymt och orättvist. 

Jag läste tidigare i veckan om den unga spelaren som tillhört West Ham United, Dylan Tombides, som 20 år ung avled i cancer. Beskrivningen om honom som person,om hur folk från West Hams organisation talade så varmt och gott om honom..Sådant tar ont att läsa.

R.I.P Dylan.

*****

Tito Vilanova avled i cancer, han blev bara 45 år. FC Barcelonas f.d tränare förlorade kampen mot den vidrigaste av sjukdomar, cancer. Titos kamp har varit känd men på senare tid har nog inte omvärlden vetat att det varit så illa som det var och nu är det alltså över. 

Orättvisan vet inga gränser, det gäller ung som gammal, känd som okänd. 

Jag har inga fler ord, men hade behovet att få skriva några rader om detta.

Reposar en paz, Tito.