Jag har alltid varit fotbollsintresserad och relativt insnöad på just den sporten. Sedan jag blev tränare, för drygt 16 år sedan har intresset bara ökat. När man kollar en fotbollsmatch är det enkelt att titta på vilka spelare som är bäst, vem som är snabbast eller har den bästa tekniken. Många faller för den som gör mest mål. Som tränare har, i alla fall jag, en benägenhet att titta på andra saker när jag kollar på matcher. Balansen i laget, hur vill man anfalla, vilken strategi använder man sig av i försvarsspelet etc etc.

Det finns liksom inget stopp i hur man vrider och vänder på en helt vanlig fotbollsmatch. Det spelar ingen roll om jag tittar på en ”vanlig” fotbollsmatch på någon obskyr idrottsplats någonstans eller om det är finalen i Champions League på TV. ”Arbetsskadan” är konstant och för mig är det en drivkraft.

Jag har haft en stor förmån att både få jobba nära och lära känna några tränare som är erkänt duktiga, några som jag verkligen ser upp till. Alla är olika, alla har sina speciella sidor att ta till sig. Jag tror att man som tränare omöjligt kan kopiera någon annan, allt man gör måste komma från Dig själv som person, ledare och tränare. Jag är också fullständigt övertygad om att den dagen man anser sig kunna allt och därmed utestänga intryck utifrån och vara beredd att ta till sig nya saker, den dagen är man slut som tränare.

Med slut som tränare menar jag inte att man inte får nya uppdrag utan att man den dagen man slutar utvecklas själv inte heller klarar av att utveckla de spelare och det lag man tränar, det är för mig den definitiva punkten.

Jag är intresserad av att följa, och lära mig av, tränare på olika nivåer. Det är inte tränaren som spelar matcherna men som ändå som ändå påverkar vad som händer.

*****

Utomlands, i de större ligorna, finns flertalet tränare jag anser vara ytterst intressanta. Många har ett ont öga till Jose Mourinho, jag är inte en av dem. Tvärt om anser jag honom vara extremt skicklig såväl på som utanför planen. Självklart har han sidor som man kan irritera sig på, men jag gillar hur han kan skydda sina spelare, sitt lag. Taktiskt är han i mångas ögon allt för destruktiv men allt handlar om att vinna. Och Mourinho är en vinnare längst ut i fingerspetsarna. Sånt gillar jag.

Diego Simeone är en annan tränare av det mer karismatiska slaget. Väldigt utåtagerande och rör sig lika mycket i sitt tekniska område (eller i annat fall utanför) som vissa spelare på planen. Har gett ordet inlevelse ett ansikte i det tekniska området. Har lyckats slå sig in snabbt som ett toppnamn och levererat resultat. Kanske borde ta en kall dusch emellanåt men då skulle han antagligen inte få ut lika mycket. Passion på gränsen till vansinne och måste nog lära sig att hantera vissa situationer aningen coolare. Men en fröjd att se hur hans lag spelar med samma hjärta och inlevelse.

En annan herre med sinne för att verkligen få ett lag att spela ”sin” fotboll är Marcelo Bielsa. Han lär ligga nära sin maximala puls från minut 1-90 och det gäller även hans lag. Få tränare är så skickliga på att få laget att spela enligt hans önskemål och vision. Jag kommer aldrig att glömma när hans Bilbao jagade livet ur ett tiki-takande Barcelona. Det var aggressivitetens och taktikens seger över tekniken.

Från England och Premier League vill jag nämna Harry Redknapp, knappast en man den flesta skulle nämna i samma text som de redan nämnda, men ändå. Han är kanske mest omtalad för sina ”deadline-day”-intervjuer hängandes ut ur bilrutan och i mångas ögon taktiskt ganska medelmåttig. Men Harry har något som många andra tränare och managers  aldrig får eller kan träna sig till: Man management. Han har en otrolig förmåga att få spelare att trivas och på så sätt prestera. Han må vara lite ”Old school” i mycket han gör men ingen tar ifrån honom att han ofta har lyckats.

Det tål att upprepas igen, att det finns oerhört många till att prata om. Jurgen Klopp och Joseph Guardiola för att nämna två. Och så finns många fler som ser ut att kunna gå en väldigt bra framtid till mötes, gamle storspelaren Ronald Koeman som har trollat med det Southampton som alla dömde ut efter sommarens minst sagt stökiga transferfönster. Laget uppträder som ett riktigt topplag!

*****

Om vi tar oss tillbaka till Sverige och vilka tränare vi har här att prata om kan listan göras nästan lika lång. Henrik Larsson inledde sin tränarkarriär i Landskrona BoIS och det gick verkligen inget vidare. Henkes år i Falkenbergs FF har verkligen visat att det skett en utveckling. Henke marscherar snabbt vidare i karriären och har nu landat tillbaka i Helsingborgs IF där han med stor sannolikhet kommer att få tid på sig. Det lär knappast råda några tvivel om att Henke Larsson är näste svenska tränare att få ett jobb i en större liga inom ett par år.

Många svenska tränare har gjort försök utomlands men det går sällan sådär spikrakt som man önskar. Micke Stahre har försökt och Rikard Norling har det kämpigt i Tippeligan. Janne Jönsson har gjort sig ett bra namn i Norge och vår nuvarande förbundskapten, Erik Hamrèn, hade fina år i den danska och norska ligafotbollen innan han tog FK-jobbet. Magnus Persson gjorde en sväng i den danska klubbfotbollen innan han vände hem en sväng. Numera är han förbundskapten för Estland. Den som just nu röner mest framgångar är Lasse Lagerbäck med Island, jag erkänner att jag inte såg det framför mig när han slutade som svensk förbundskapten. Det jobb han gör med Island är imponerande och det är bara att erkänna honom som en väldigt skicklig tränare, han kan verkligen få spelare att prestera på sin yttersta nivå allt med ett tryggt försvarsspel i grunden.

*****

Så till den sista delen i denna text, tränarkarusellen Deluxe som utspelar sig denna höst i svensk elitfotboll.

Mikael Stahre sparkad från IFK Göteborg efter deras bästa resultat på länge. En aktion som jag tillskriver Mats Gren som vill sätta sin prägel som sportchef. Kommer krävas en toppinsats av Stahres ersättare om det inte ska ses som ett rejält misstag.

Hasse Eklund sparkad från Kalmar efter en vår där han gjorde mer eller mindre succe men där hösten inte alls blev bra. Ändå en oväntad aktion av det i mina ögon annars så trygga Kalmar.

Peter Swärdh lämnar ett Åtvidaberg med svag ekonomi, lär dyka upp i ny klubb inom kort.

Jens Gustavsson sparkad från Halmstad och ersätts av den från Norge hemflyttande Janne Jönsson.

Henke Larsson som redan nämns tar över Helsingborg som petar ner Roar Hanssen i organisationen (hur länge blir han kvar där?)

Sparkade Hasse Eklund flyttar ”hem” till Falkenbergs FF som han ju lyckades strålande med?

Mjällby som rasade ur lär också förändra, eller får Linderoth fortsätta?

Öster har kickat Robert Björknesjö och BP har brutit med tränarduon Stefan Billborn och Patrik Winqvist.(den sistnämnde tar över Trelleborg).

Jag skulle kunna fortsätta ett tag och har säkert missat någon viktig här, men min poäng är frågan om hur sunt det är med denna karusell? Detta byte av jobb mellan i stort sett samma namn som figurerat de senaste åren?

Jag säger inte att dessa inte gör ett bra jobb men jag undrar hur klubbarna tänker? Att man ibland misslyckas med sitt uppdrag är inte konstigt, förutsättningar ändras vilket givetvis påverkar.

Det är givetvis även så att man som tränare inte ”passar in” i en klubb man blivit anställd av men det är knappast tränarens fel. I samtliga dessa fall borde sportchefer/klubbledningar omedelbart sparka sig själva då man tagit ett för klubben klart dåligt beslut och därmed bör ersättas av någon skickligare. Kanske passar de själva in någon annanstans?

I tider där vad som är bra för svensk fotboll eller inte bör man ta i beaktande att detta är en viktig fråga. En värld där man enbart rekryterar och byter jobb inbördes är knappast svaret lika lite som det är i styrelser och förbund. Tiderna förändras alltid, personer gör det inte i samma utsträckning.

Jag vill förtydliga att det inte är en kritik mot de nämnda tränarna utan snarare en påminnelse om att det kanske finns andra lösningar som skulle ge svensk fotboll något nytt och något som kunde föra utvecklingen ännu mer framåt.