Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

Djurgårdens IF

Svenska mästare efter en säsong där man klarade sig igenom en del svårigheter men där spelare lyckades prestera på toppen av förmåga och det under en lång säsong. Nya tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf fick jubla tillsammans med hela föreningen och att säga att säsongen var en succé är ett understatement. I takt med framgångarna på planen har även sportchefen Bosse Andersson lyckats väldigt bra över tid och förutom att snickra ihop ett mästarlag har även försäljningarna gjort att ekonomin är på en väldigt bra nivå. Nu är det dags för nästa nivå och att kval till Champions League väntar borde vara den allra bästa av motivatorer.

Det är svårt att på förhand förutse vem eller vilka som kommer att bli framstående och extra viktiga när en säsong står för dörren. I Djurgårdens fall fanns det ju utan tvivel några spelare som överträffade allas förväntningar och så finns det några som behöver kliva fram extra under den kommande säsongen. Bosse Andersson har lockat till sig Kalle Holmberg som ersättare till Mohamed Buya Turay och Jesper Karlström har skrivit på ett nytt kontrakt. Den spelare som väl måste stå närmast att lämna Djurgården för större uppgifter är mittfältaren Fredrik Ulvestad men där verkar inget ske före sommaren i alla fall.

Vaihos strålkastare satte norrman i skuggan

Det mesta är väl redan sagt nu, men innan säsongen kunde väl ingen ana att norrmannen Per-Kristian Bråtveit skulle hamna som reserv bakom ”evige tvåan” Tommi Vaiho. Bråtveit fick MLS-klubbar som visade intresse och valet föll att spela Vaiho så länge norrmannen ”inte hade bestämt sig”. Det blev vändningen i målvaktsfrågan och Vaiho släppte aldrig platsen när han väl fick den. Efter många år i skuggan på Djurgårdsbänken fick han äntligen kliva fram och vara en nyckelspelare i ett läge som inte blir mer skarpt än det var. Det var ju guldstrid! Det blev inget MLS för Bråtveit och nu återstår det att se vad som händer. Stannar norrmannen? Vem satsar man på som förstakeeper i sådant fall? En ny norrman har anslutit som tredjemålvakt och ska vi följa ”logiken” från ifjol är det väl han som vaktar målet i flertalet matcher 2020.

Genombrottet som gav utslag

Djurgårdens backbesättning såg på förhand väldigt stabil ut, inte minst med tanke på Erik Bergs närvaro. Tillsammans med Marcus Danielsson skulle de två vara ryggraden i DIF, det var nog tanken i alla fall. Erik Berg gick sönder och hamnade på läktaren med lång rehabilitering. Problem? Inte alls. Danielsson klev fram och var helt enkelt lysande. En klippa i försvarsspelet och dessutom med ett par avgörande mål, främst vid fasta situationer. Säsongen för Danielsson gav en plats i landslaget och det var ett kvitto på hur bra, och stabilt, han agerade hela året. Det går ju inte säga något annat än att det var ett rejält genombrott för mittbacken. Om/när nu Erik Berg blir frisk är det således en väldigt kompetent duo som kompletteras av Jacob Une-Larsson och där har Djurgården tre väldigt duktiga mittbackar att tillgå, kanske kommer de att spela tillsammans allihopa i en trebackslinje? Om man väljer den linjen kanske en mittback till vore att föredra för konkurrensens skull? Ytterbacksbesättningen med Witry till höger och Käck/Augustinsson till vänster känns tillräcklig för stunden.

Ulvestad bäst totalt sett

Sett över hela säsongen så tycker jag(och många med mig) att Fredrik Ulvestad var lagets genomgående bästa spelare( i konkurrens med Danielsson) och undantaget när han blev tvingad att vikariera som mittback bidrog han starkt till lagets framgångar. Konkurrensen centralt på mittfältet är stor då Karlström(mycket bra säsong 2019), Kevin Walker och Curtis Edwards alla ropar efter speltid. Astrit Ajdarevic kom inte riktigt igång  ifjol och lär vara revanschsugen. Frågan är  dock hur och var man tänker använda Ajdarevic? Med så många skickliga centrala spelare testade man lite olika formationer och roller vilket gjorde det trångt för kantspelare som Nicklas Bärkroth och Haris Radetinac att bli bofasta i startelvan. Jonathan Ring hade även han en väldigt fin säsong och visade sig från sin bästa sida på ett helt annat sätt än han har gjort tidigare i allsvenskan. Frågan är här för Bergstrand & Lagerlöf hur balansen bli bäst. Väljer man 3-4-3 kan ju såväl Ring som Ajdarevic ta plats högre upp i planen. Ulvestad och Karlström känns ganska givna som centrala mittfältare och resterande platser får resten slåss om. Det behövs bredare trupp i år med tanke på kommande Champions League kval men samtidigt måste man ”hålla igång” så många som möjligt utan att det blir rörigt. Ett lyxproblem förvisso. En spelare som tvingats lämna för att hitta speltid är Hampus Finndell som inte har slagit igenom och som nu startar om lite i Superettan. Utlåning till Dalkurd är receptet man testar.

Skyttekungen som försvann

Lånet av Mohamed Buya Turay blev så lyckat som det kunde bli. Laget vann SM-guld och Buya själv öste in mål. Nu är han inte längre en del av anfallsbesättningen och in har istället Kalle Holmberg kommit. Kalle Holmberg har potential att göra runt 10 mål om man ska titta på tidigare år men självklart är förhoppningen att det blir ännu fler.(14 mål är han personliga rekord i Allsvenskan. Emir Kujovic kom under fjolåret och ska väl nästan ses som ett nyförvärv han med, i alla fall är det så man nog tänker i Djurgården. Det är kraftfulla pjäser som spelar längst fram i anfallet och väljer man även Ajdarevic här finns det att jobba med för motståndarlagen. Edward Chilufya har också bra fysik i form av snabbhet. Om den trubbighet som funnits i avslutsfasten och passningsspelet kan slipas ner ytterligare har Djurgården här en spelare som mycket väl kan slå igenom med dunder och brak. Jämte Ulvestad är det Chilufya den spelare som jag tror Bosse Andersson tänker tjäna stora pengar på inom ett år eller så.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

Malmö FF

En del klubbar har aldrig vunnit SM-guld och en del har fått vänta i en evighet(eller två). Malmö FF har nu två raka säsonger utan guld vilket antagligen känns som en evighet för de himmelsblå. Vi vet allihopa vilken ekonomisk särställning klubben har i svensk fotboll och att man allt som oftast har en spelartrupp som gör de flesta andra klubbarna avundsjuka även om ingen skulle erkänna det. AIK tog guldet 2018 och Djurgården 2019. Malmös trupp ser fortsatt brutalt stark ut så kanske blir det tredje tränaren gillt?

Att ekonomin är så otroligt bra som den är gör att de senaste årens tränarbyten inte påverkar saldot i den utsträckning det skulle ha gjort för vilken annan klubb som helst. Allan Kuhn, Magnus Pehrsson och Uwe Rösler. Lägg sedan till assisterande tränare som också har bytts ut och man har en startelva även där. Nu är det den före detta danske storspelaren Jon Dahl Tomasson som har fått förtroendet. Med holländsk inspiration ska MFF ta klivet i riktning mot att bli ”ett svenskt Ajax” och vad passar då bättre än en spelare med förflutet både som tränare och spelare i den holländska ligan?

Rutin och klass i kassen

Johan Dahlin är en av allsvenskan allra bästa målvakter och har både erfarenheterna och egenskaperna för att axla den tunga mantel det innebär att vakta kassan i MFF. Med tanke på att laget väldigt ofta är koncentrationen det allra viktigaste(typ) och för det krävs rutin. Bakom honom sitter Dusan Melichàrek trygg och även den mer oerfarne Mattias Nilsson. Dahlin är bevisligen rätt man med det har också gjort att tidigare yngre förmågor har fått söka ny klubbadress, med andra ord är det inte frågan om att satsa på en ung målvakt i det här läget. Det finns så klart en anledning till det och jag antar att mina inledande ord om Dahlin och vad han står för är en viktig komponent.

Tufft för det yngre gardet

Anel Ahmedhodzic är åter efter en låne-utfykt till den danska fotbollen och den av det yngre gardet som ligger närmast att bli ”ordinarie”. Hugo Andersson har lånats ut i perioder och det återstår väl att se hur man väljer att göra där 2020. Bengtsson, Safari och Nielsen är alla tre mer eller mindre självskrivna men en skada på vilken spelare som helst som har passerat 30 kan ofta ta längre tid än förväntat att läka. Profilen på en ny värvning i den här lagdelen skulle kunna vara en vägvisare om hur MFF tänker i det större perspektivet. Jonas Knudsen kom med väldigt goda vitsord från den engelska ligafotbollen men gjorde kanske inte en glimrande höst. Det är skarpt läge snabbt för MFF med tanke på att det stundar ett dubbelmöte med bundesligalaget Wolfsburg och då behövs det att den rutinerade och stabila stommen backlinjespelare är i bra form. Det kommer med säkerhet att behövas.

Outtömliga resurser av kvalitet

Adi Nalic, Samuel Adrian, Pavle Vagic och Romain Gall. Under 2019 var dessa spelare utlånade eller gavs begränsad speltid på Malmös mittfält och det säger väldigt mycket om vilken brutal kvalitet det är på de som innehar en himmelsblå startplats. Sportchefen Daniel Andersson har här sin svåraste uppgift när det gäller truppbygget. Överflödets förbannelse helt enkelt. Det har som sagts pratats om att man ska satsa mer och yngre spelare och det har man väldigt gott om i den här lagdelen. Nalic skaffade sig bra med allsvenska erfarenheter under sin utlåning till AFC Eskilstuna under förra säsongen och visade då att han har kapacitet. I en bättre miljö än där, som ju Malmö är med hästlängder, finns det anledning att tro att hans kvaliteter kommer ännu mer till sin rätt. Pavle Vagic tillbringade tid i Superettan och gjorde det väldigt bra, där finns det också kapacitet att slå igenom på allsvensk nivå 2020. Frågan är om Vagic får sitt genombrott i MFF eller om det blir en ”Nalic-utlåning” till allsvensk konkurrent? Romain Gall satt mycket på bänken under 2019 och lär inte vara sugen på det i år igen. Om Malmö ska slussa in yngre förmågor finns risken att det sker på hans bekostnad, då gör han bäst i att leta ny klubb. För honom lär det dock knappast saknas intressenter. Erdal Rakip sitter i ungefär samma sits som Gall och lär vara föremål för diskussioner hos de som bestämmer, sen vad han själv tycker och tänker har jag så klart ingen aning om. Tomasson har i alla fall ett jobb att göra med sin mittfältsuppsättning, det står helt klart.

Rosenberg out – Kiese-Thelin in.

Uttjatat men omöjligt att bortse ifrån: Markus Rosenberg har lagt skorna på hyllan och det hålet att fylla skojar man inte bort. Kvalitetsmässig OCH karaktärsmässigt hittar inte Malmö FF en enskild ersättare till ”Mackan”, det är bara så. Daniel Andersson valde att agera snabbt när han tog in Isaac Kiese-Thelin på lån. Smart av Andersson att ”släcka branden” innan både den och oron börjat sprida sig. Med IKT får man andra kvaliteter och en spelare som har fina minnen från sin förra sejour i klubben. Kort (ingen) startsträcka och redo att leverera från start är en pusselbit som är väldigt viktig. Med Wolfsburg runt hörnet finns det en glimrande möjlighet för IKT att visa vad han går för och på så sätt ge lugn och ro till de himmelsblå supportrar som får något tomt i blicken när Rosenbergs pensionering kommer på tal. Av de yngre forwards man har att tillgå är det väl ”bara” Tim Prica som har varit riktigt nära att få visa upp sig rejält. Med den konkurrens som finns blir det svårt för den unga målskytten(väldigt lyckosam i pojklandslaget) att få mer speltid. Även här behöver man fundera på sin strategi när det gäller åldersstrukturen och långsiktigheten bland forwards.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

IFK Göteborg

Inför säsongen 2019 så hängde det enormt mörka moln över Änglarna och i stort sett ingen trodde på att det skulle bli något annat än en lång, lång kamp för överlevnad. Så illa var förhandstipsen. Nu har ju den sortens tips en tendens att bli väldigt extrema, åt endera hållet, när det gäller de större klubbarna. Hur som helst så gjorde IFK Göteborg väldigt många saker rätt och en av de sakerna verkar onekligen vara att låta Kenneth Andersson bli sportchef. Det går liksom lite mindre vågor på vattnet runt Göteborg nu när kaptenen fått ordning på skeppet.

Poya Asbaghi hade ett väldigt tufft första år(2018) i klubben men han visade stor utveckling och hade med garanti nytta av den stormiga första tiden. Truppen såg dock på förhand inte ut att innehålla den kvaliteten som man tycker att en trupp i IFK Göteborg ska göra. Men det gjorde den absolut. Det man ska komma ihåg är att det är längde sedan Blåvitt var med i den allra yttersta topp och det är inte enkelt att ta sig in där. Det man däremot kan säga nu är att förutsättningarna så smått börjar finnas där, och 2020 ska vara ytterligare ett steg på den vägen.

Grekisk gudabegåvning

Giannis Anestis var helt okänd för mig innan han skrev på för IFK Göteborg och det lilla jag såg under försäsongen gjorde mig inte övertygad. Det jag såg under den allsvenska säsongen gjorde mig däremot väldigt imponerad. Lugn, trygg och även ett register med x antal ”idioträddningar”. Anestis var utan tvekan en av de bästa defensiva värvningarna som gjordes inför förra säsongen. Bakom honom finns Tom Amos som har begränsat med seniorerfarenhet men som anses som mycket lovande. Så länge den grekiske guden är skadefri kan alla blåvita sitta väldigt lugnt i båten.

Backlinje med behov

Uppsättningen av backlinjespelare är i skrivande stund lite väl tunn och att man tittar på spelare i den lagdelen är inga nyheter. Sebastian Eriksson har ju vikarierat lite men nu är han bort och ifjol sålde man ju exempelvis Calle Starfeldt till Ryssland efter att han haft en otrolig utvecklingskurva. Det är klart att man även i den här lagdelen kan fylla på med egna spelare men en lite mer seniormässig och erfaren spelare till skulle verkligen inte skada. Ett mycket intressant nyförvärv är ju Alexander Jallow som efter transfersoppan ifjol(var ju mer eller mindre klar enligt många redan förra sommaren) nu har fått bläcket på pappret att torka. Jallow har flugit fram i långa perioder under de två senaste åren i Jönköpings Södra och att han ska acklimatisera sig snabbt till allsvenskt tempo tror jag att alla både hoppas och tror. Han är en spelare med väldigt stor potential! Victor Wernersson är en bra vänsterback tycker jag och det man möjligen kan fundera över är hur det ser ut bakom dessa två? Jag har ingen bra koll på de yngre som knackar på A-lagsdörren till Kamratgården här.

Explosionsartad mittfältutveckling

Det kryllar av spännande och väldigt duktiga mittfältare i den här truppen och det svåra här för Poya lär vara att hitta rätt mix och balans samt att hålla alla ”glada”. Utan speltid är det svårt att utvecklas och känslan är just den, att så många står redo för att ta nästa steg. Det finns 3-4 spelare här som alla känns minst lika spännande och som inte är äldre än 23år. Alhassan Yusuf, Adil Tit, Noah Alexandersson och August Erlingmark. Det är bara att lyfta på hatten och säga grattis till ansvariga här, fyra guld-ägg att vårda ömt.

Lägg till att ”Paka” Lagemyr återigen ska försöka bli fullt återställd och att Tobias Sana gjorde en ruskigt bra säsong. Hossam Aiesh anslöt från Östersund och bidrog direkt med sina kvaliteter. Att Sebastian Eriksson lämnat för Genoa gör att dörren känns vidöppen för Jakob Johansson som ju jagar plats i EM-truppen så fort han blir frisk. Han vore en perfekt hemvändare även om jag tycker att man ska vara lite försiktig men antalet sådana.

Kanske är det också ett tecken i skyn att IFK Göteborgs trupp innehar spelare vars namn och blodsband anknyter till fornstora dagar? Ja, jag tänker på Alexandersson och Erlingmark.

The return of Söder

Robin Söder var en spelare som slog igenom väldigt tidigt och som var högvilt som tonåring. Han gjorde fem mål i allsvenskan som 17-åring och storklubbarna stod i kö. Jag kan till exempel säga att jag satt på Ullevi med Tottenhams chefsscout den 2 augusti 2008 när Söder gjorde 1-0 mot Malmö FF i den första matchminuten.  Sedan dess har han skapat sig själv en väldigt bra karriär och kan se tillbaka på många fina säsonger och såklart att han har flera kvar i sig! Det går att säga så när han ifjol var som pånyttfödd och skickade in fjorton mål och i perioder kändes omöjlig att stoppa. Giorgi Kharaishvili är också en spelare som hade en ruskigt fin säsong ifjol. Det kom både mål och assists från georgiern och jag trodde nog att det skulle komma bud från andra ligor på honom (det kanske det gör iofs?) i detta transferfönster. Hur som helst är det en spelare som man måste tillskriva de som värvade honom, det var inte Andersson & Co utan Mats Gren.  Det här är en väldigt bra allsvensk spelare och dessutom en potentiell storförsäljning.  Med det sagt lär IFK Göteborg ändå titta på en offensiv spelare att krydda truppen med. Att de är på jakt är inget nytt alls men ännu har inget blivit verklighet.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

Hammarby

Det sprakade som bekant om Hammarbys offensiv förra året men det räckte ändå ”bara” till en tredjeplats. Nu är det mer eller mindre oundvikligt att spänna bågen ytterligare och därmed sikta mot guldet. Hur ska man då bli bättre än ifjol och hur ser spelarmaterialet och funderingarna ut inför säsongen 2020? Det här är året då Hammarby får möjligheten att kvala till Europa-spel för första gången på evigheter. Det kommer att kräva förbättringar.

Det frejdiga anfallsspelet gav segrar och målkavalkader och det gav som sagt en tredjeplats i den allsvenska tabellen. Nu ska den placeringen förbättras och man ska dessutom försöka slå sig in i Europa League. Det kommer att behövas justeringar i spelet och kanske någon förstärkning ytterligare. Kontinuitet är inget ord Hammarby är bortskämda med men tränarduon Stefan Billborn och Jocke Björklund har förlängt sina avtal och flera nyckelspelare har förlängt sina avtal. Duon vet vad de vill justera och spelartruppen är av god kvalitet.

Beredskapsläge mellan stolparna

Målvaktsfrågan är den första att prata om här, den är ju aningen speciell. Johan Wilands kontrakt har gått ut och hans axel är det stora frågetecknet, hade allt varit ok med den hade han nog redan signerat förlängning för denna säsong i alla fall. Ingen vet om, när eller hur det blir och det är det problematiska. Än är det ingen panik, men transferfönstret är ju inte öppet för evigt. Davor Blazevic fick chansen och tog den verkligen. Efter ett par ganska svajiga säsonger pekar nu utvecklingskurvan rakt uppåt för honom. Bakom finns Oliver Dovin som många internt tror väldigt starkt på. Känslan är att Hammarby inte vill stänga dörren för honom i flera år framåt och kanske får vi se honom redan i vår. Jesper Jansson har lyckats väldigt bra hittills och lär ha beredskap och det fallerar för Wiland och/eller om något skulle ske med Blazevic.

Stabil stomme, men Paulsen vore bra?

I backlinjen har danske Mads Fenger signerat en förlängning och skadefri måste han betraktas som en av de bästa mittbackarna i serien, han gör det i alla fall i mina ögon. Dennis Widgren hade en rejält motig vår men klev fram allt mer under hösten och såg mer bekväm ut, där ska det finnas en nivå till att plocka fram. Simon Sandberg belönades välförtjänt med en plats i truppen till landslagets ”januari-turne” och det är ju ett kvitto på vilken kvalitet han håller. Tror tjänaren och” allt-i-allon” Mats Solheim har flyttat hem till Norge och det är en spelare man inte ersätter hur som helst. Hans förmåga att spela, och leverera, på flera positioner gör att det finns ett hål att fylla, troligen av fler än en spelare. Ett namn som dyker upp här är ju danske Björn Paulsen som blev en publikfavorit under sin tid i Hammarby. Stor, stark och kompromisslös har även han en förmåga att prestera bra på fler än en position. Hans tillvaro i Tyskland är säkert bra på många sätt, men fotbollsmässigt borde Hammarby ligga bra till? Brassebacken Jean Carlos de Brito hade en tuff vår och fick sedan husera i samarbetsklubben IK Frej i Superettan under hösten. Blandade insatser där visade ändå att det finns väldigt fina kvaliteter i vänsterbacken med den känsliga vänsterfoten. Kanske har han acklimatiserat sig nu och kan ge Widgren er riktig kamp om platsen i startelvan?

Mittfältet och framåt lovordades ju storligen rakt av under 2019 och det med all rätt. Nu finns det både plus och minus inför 2020. Några plus är att Serge Junior Ngouali Martinsson är tillbaka i fullt slag och att duracell-kaninen Jeppe Andersen har förlängt kontraktet. Ett frågetecken är ju Muamer Tankovic vara eller icke vara. Med en strålande säsong bakom sig har det inte blivit någon transfer utomlands ännu. Genoa-affären som kändes klar verkar ha försvunnit i tomma intet och inget annat som matchat klubbens eller spelarens förväntningar har dykt upp. Nuvarande kontrakt går ut till sommaren och vi får väl se vad det blir av allt det där. I övrigt lär scouter från många ligor följa Alexander Kacaniklics framfart under våren, håller han i sin höstform från 2019 kommer det att brinna i Jesper Janssons telefon. Vladimir Rodic var en stor värvning som hade en längre startsträcka än vad många trott och hoppats på. När det väl tog fart tog det dock aldrig slut. Vikarie som högerback och några korta inhopp ledde så småningom fram till startplats och leverans. Rodic mest imponerande egenskap måste efter fjolåret sägas vara hans beslutsamhet att inte ge upp.

Nikola Djurdjic skapar rubriker av alla de slag och nu är det en flytt till Kina som är på agendan. Nikola har haft en stor del i att Hammarby har lyckats så väl, både med sitt spel på planen och med allting runt omkring. Men ärligt talat så har han inte så mycket kvar i sig på den yppersta nivån och en kropp som fått mycket stryk genom åren. Han kommer givetvis att saknas då han är en spelare som alltid jobbar stenhårt, får andra att göra likadant och att han även producerat poäng. Spelare kommer och går det är sen gammalt. Nikola Djurdjics tid i Hammarby har varit turbulent men också väldigt lyckosam, att det nu blir(för det blir det väl?) ett avslut av karriären där det ekonomiska är prioriterat är inget att säga om. Att Hammarby för betalt för en 33-åring är bonus och det ger plats för någon ny att ta plats.

Ludwigson blir ett utropstecken

Personligen är jag mycket spänd på nyförvärvet Gustaf Ludwigson som man gjorde klart med redan under förra säsongen. Men som anslöt efter fjolårets sista match. Efter flera bra år i Örgryte i Superettan känns Ludwigson som en spelare som kan klara av, och göra avtryck, i Allsvenskan från dag 1. Hans fart, fysik och förmåga att ”göra klart” varje situation kommer att bli nyttig för Hammarby och att han kommer att skapa oreda för motståndarförsvarare är mycket sannolikt. Ludwigson har varit en av de absolut bästa offensiva spelarna i Superettan ett tag och även om det blir en nivå till tror jag att han blir ett utropstecken.

Aron Johansson har inte fått det att lossna riktigt och kanske kan en bra grundträning denna vinter få igång forwarden?  Det finns onekligen kapacitet här och det kan handla om så lite som att det där första målet bara trillar in tidigt på säsongen.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll.  En kill-gissning är också en gissning. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

AIK

Det spekuleras både hit och dit om ”hur” AIK ska spela säsongen 2020. Mer offensiv prägel är syftet och det kan man uppnå på så många sätt. Jag anar att vi kan få se olika formationer och uppställningar från AIK under den här säsongen, det gör genomgångar av den här sorten lite vanskligare. Två eller tre mittbackar? Två eller tre centrala mittfältare? Två eller tre forwards? Jag kör på och så får justera när transferfönstret är stängt och när vi har sett fler matcher. Den första träningsmatchen gav indikationer men jag drar inga slutsatser av den.

Stabilt på målvaktsfronten

Målvaktsfrågan i AIK känns ganska stabil i AIK även(tack vare att säger några) om man byter förstemålvakt denna säsong. Oscar Linnér är såld och som ersättare till honom har man hämtat dansken Jakob Haugaard.  AIK har ett par säsonger bakom sig nu när man har släppt in väldigt lite mål och det grundar sig så klart även i att man har haft ett försvarsspel ute på planen som har gett motståndarlagen få chanser. Linnér har många hållna nollor vilket det ju handlar om i första hand för en målvakt. Om nye Haugaard håller måttet får tiden utvisa, men det är en stor pjäs man ställer mellan stolparna, han är enligt uppgift 199 centimeter. Bakom dansken, som jag antar är tänkt som ”nummer ett”, finns fortsättningsvis Budomir Janosevic men också Samuel Brolin (19). Brolin var under 2019 utlånad till Vasalund och gjorde det väldigt bra där. Brolin har hög kapacitet och det ska bli väldigt intressant att se hur AIK väljer att göra här: låna ut för ännu mer spel på seniornivå eller agera back-up och slåss om en plats i startelvan?  AIK:s linje med att föryngra går inte att genomföra enligt principen ”alla på en gång” men i Samuel Brolin tycker jag att man har en spelare som absolut kan bli en komet.

Mets blir ännu viktigare

När det kommer till backlinjen är det inga stora förändringar vad gäller spelare in/ut utan det ser ut på ungefär samma sätt som 2019. Karol Mets var under förra säsongen en av AIK:s absolut bästa spelare i mina ögon och han blir ännu viktigare denna säsong. Med tanke på att Rikard Norling (och AIK i stort) nu aviserat att man ska flytta fram positionerna i sitt anfallsspel kommer defensiven, främst då målvakt och backlinje, att bli mer exponerade. Det går liksom inte att få allt. Mets har kraften och farten att trycka framåt, men hans defensiva spel när det gäller dueller och tacklingar kommer att vara minst lika viktiga. Robert Lundström är tillbaka fullt ut och får nu en försäsong i benen, han kommer att abonnera på platsen till höger i backlinjen. Uppsättningen backlinjespelare är bra som den är men självklart finns också Alexander Milosevic med i bakgrunden. Han har varit tydlig med att fokus finns på att hitta något utanför Sverige i första hand, men att hans ”AIK-dörr” alltid står öppen. Självklart vore han en väldigt, väldigt bra värvning för Björn Wesströms lagbygge.

När jag ändå är inne på området med nya spelare är ju Erick Otieno också ett nytt ansikte för väldigt många. Då jag själv har haft möjligheten har jag följt division ett (Norra) väldigt nära och har därför en bra bild av vem Otieno är. Han är bra.

Det finns spelare som har en naturlig snabbhet och speed och en sådan spelare är Erick Otieno. Ruskigt vass på de flesta sträckor en fotbollsspelare behöver och svår att komma åt med den låga tyngdpunkten och den fina balansen som han besitter. Vänsterfoten är det inget fel på heller, tvärt om. I mina ögon passar han just nu ännu bättre som yttermittfältare(eller om man nu vill använda sig av ”wing back) då hans lite svagare egenskaper är lite av de defensiva. Hans positionsspel kan absolut förbättras och han blir emellanåt lite för ”het” i duellspelet vilket sätter honom i trassel. En spelare med den snabbhet som han besitter kan ofta lösa uppkomna situationer vilket han gjort bra under tiden i Vasalund. Nu kommer ju dock motståndarna att vara bättre både individuellt och som lag vilket ställer högre krav. Norling och hans stab är skickliga och att ”putsa till” de områden som Otieno behöver förbättra ska inte vara några konstigheter. Fram tills spelaren har anpassat sig till tempo och kvalitet skulle jag nog sätta honom lite längre fram i planen, vi får se hur Rikard Norling tänker.

Centralt finns bara lyxproblem

Det låter på det allmänna snacket som att Enoch Kofi Adu står på tur att lämna AIK och detta som en ren följd av att Ebenezer Ofori är tillbaka. Det blir ett ”problem” eftersom det helt enkelt blir för trångt. Ofori känner alla som läser det här till så honom behöver jag inte presentera närmare. Vi vet att det är en spelare som ska ha bollen vid fötterna och diktera tempo och villkor i matcherna om AIK får bestämma. Sebastian Larsson kan nu få ännu friare tyglar offensivt vilket såklart kommer gynna det offensiva spelet i stort men också Larsson själv. Han måste få jobba på stora ytor annars kommer han inte till sin fulla rätt. I mina ögon skulle en trio med Adu, Ofori och Larsson(spets framåt) självklart fungera bra men jag kan gissa att rent truppstrategiskt (och ekonomiskt) är det inget drömscenario. AIK ska på ett eller annat sätt försöka föryngra lite, då passar det inte så bra om innermittfältarna och motorn i laget består av spelare som är 29(Adu),24(Ofori) och 34(Larsson) år gamla.

Jag har ingen vidare kunskap om exakt hur rollerna kommer att se ut för de centrala mittfältarna men gissar att det blir en spets(en ”tia”) framför två mer balanserande mittfältare. Bilal Hussein har fått speltid och visat goda egenskaper, han vill ha mer. Saku Ylätupa hade ett tufft 2019 och bör ta steg nu, då borde den rollen passa honom perfekt. Nabil Bahoui är inte tillgänglig förrän till sommaren men han enkelt fylla den rollen (bland annat). Centralt finns inga andra problem än lyxproblem, det återstår bara att se om någon nappar på att köpa loss Adu.

Väljer Norling att spela med ”bara” två centrala mittfältare får jag återkomma i frågan. Det finns anledning att tro att man dessutom kommer att variera uppställning lite mer än man gjort innan.

Varför dissar man Stefanelli?

Det blir (minst) en säsong till för Henok Goitom och Kolbein Sigthorsson får en försäsong att komma i fas. Goitom är inget yrväder på planen men väldigt klok och ”spelsmart”, kanske kan han även ta ett halvt steg tillbaka och fungera som släpande forward? Ett nytt ansikte i form av inlånade Jasir Asani blir spännande att följa, han känns spontant (sett extremt lite) som en kantspelare men oavsett som en potentiell joker!

Jag vet att man inte ska spekulera allt för mycket, men jag kan inte låta bli. Varför i hela världen får inte Nicolas Stefanelli chansen att visa vad han kan?? Jag kan verkligen inte förstå det. Visst, killen har inte på något sätt imponerat storligen, men han har utan tvivel massor av bra fotboll i sig. Om nu AIK ska vara offensivare, spela in fler bollar i straffområdet och allmänt kännas farligare passar han väl utmärkt??  Han har ju den där egenskapen att ”dyka upp” när det hettar till. Han är kvick och svårfångad. Vissa spelare kommer rätt in i det, vissa gör det inte. Men jag säger det igen, om Stefanelli får lika stort förtroende som andra spelare har fått under Rikard Norling, då kommer målen att trilla in. Förutom det rent fotbollsmässiga finns det en aspekt rent ekonomiskt i att han verkligen inte var gratis. Läge att ge chansen i cupen i alla fall, vad kan man förlora? Stefan Silva finns där, unge Daniel Mushito finns där men jag rankar Nicolas Stefanelli väldigt mycket högre än de två. Silva är väl för övrigt mer passande som ”tia” om han nu ska spela?

Det får bli en liten text om allt möjligt här i väntan på möjligheterna att analysera lagen lite noggrannare. Samtliga lag är igång och några har även dragit på sig matchtröjorna. Det händer saker både i kulisserna och framför. Det här får bli någon slags sammanfattning av hur jag ser på läget.

Om vi börjar med kärnan i det här, det vill säga fotboll som spelas, så såg jag AIK premiärspela mot den nybildade klubben (sammanslagningen mellan Carlstad United och Karlstad BK) IF Karlstad Fotboll. Det slutade med seger 2-1 för AIK i en match där Rikard Norling matchade massor av spelare, precis som man brukar göra inledningsvis.

Det har varit mycket snack om AIK:s sätt att spela och att det ska bli mer offensiv prägel på laget denna säsong och det blev tydligt för alla att man jobbat med justeringar för att få till offensiven. Det vore i mina ögon korkat att dra för stora slutsatser av den här matchen med nog finns det ju material att vara mer ”framåtlutade” än vad man varit tidigare.

Formationen innehöll ju som sagt en hel del nya namn vars kvaliteter är svåra att bedöma annat än det som visades upp. En spelare som har fått många goda vitsord är Erick Otieno som är ny från Vasalunds IF. Det här är en spelare vars absolut främsta kvaliteter är snabbheten och en väldigt bra vänsterfot. Det han gjorde mot Karlstad Fotboll är exakt det han gjort ett par år mot liknande motstånd, inga nyheter där. Om Norling tänker använda honom som yttermittfältare är det många ytterbackar som kommer att få svettas även i Allsvenskan, man skojar inte bort den farten han har. I Vasalund har han spelat ytterback/wingback och även där kunnat fokusera mest på det offensiva spelet, där är han sylvass.

Det var ett helt gäng unga spelare som fick chansen också och några som var riktigt pigga, där har jag dock för dålig kunskap ännu för att bedöma, generellt brukar dock unga spelare se klart bättre ut än många ”etableraade” tidigt på säsongen. Tiden får utvisa vad de här unga spelarna klarar i det lite längre loppet.

***

I Hammarby har det mesta handlat om Nikola Djurdjic och hans abrupta transfer med destination Kina. Niko blir svår att ersätta och det är inte heller det Hammarby ska göra. Utveckling innebär förändringar, även på spelarsidan. DJurdjic är, och har varit, en stor profil som har irriterat, engagerat men också levererat. När han på ålders höst fick ett sådant bra ekonomiskt bud som det här verkar vara, då är det inte konstigt att han vill ta den chansen. Det som gör det ruttet är att agenter/klubbar och annat löst folk går omvägar och inte är ”reko” med bud till klubben först.

Kommer Hammarby att sakna Nikola Djurdjic?

Absolut.

Kommer Hammarby att kunna ersätta honom?

Utan tvekan.

Life goes on.

***

I Djurgården har det varit tyst om det mesta, lite snack om mera pengar in (vidareförsäljningsklausuler på Tino Kadewere och Aliou Badji), frågetecken kring Jesper Karlström (som ännu är kontraktslös) och en norsk målvakt på provspel. Astrit Ajdarevic fick ett litet frispel (och Kim Bergstrand backade inte) vilket gav lite ståhej. Vardagsmat om du frågar vem som helst inom elitfotbollen och ingenting att måla krigsrubriker kring. Jag antar att även journalisterna ligger i försäsongsträning och inte riktigt kan sortera ännu.

Djurgården har värvat in Kalle Holmberg (Bosman) vilket är en bra värvning. Det ska bli väldigt intressant hur man väljer att formera sig nu när även Emir Kujovic förväntas spela mer. Holmberg har ju haft lite tunt med speltid och lär knappast vilja sitta på bänken nu heller. Kanske kan firma Bergstrand/Lagerlöf hitta plats för båda två? Edward Chilufya finns ju också med i leken och det är en spelare som mycket väl kan slå igenom rejält under 2020. Lyxproblem med andra ord.

Den största frågan är dock hur man väljer att agera i målvaktsfrågan. Tommi Vaiho vann SM-guld som förstemålvakt och Per-Kristian Bråtveit hamnade på sidan. Den norske målvakten Erland Tangvik som nu tränar med laget benämns som ”tredjemålvakt”. Intressant.

***

Malmö FF laddar för Europa League mot Wolfsburg om ungefär en månad. Nye tränaren John-Dahl Thomasson har en utsökt trupp att välja i men det innebär sannolikt också att någon måste ”offras”. Snacket när Uwe Rösler fick lämna var ju att man ska spela fler unga spelare och om det ska hände betyder det att några andra hamnar på sidan. Vilka ”tål” det och vilka behöver söka ny klubbadress för att inte bli sittande på bänken igen? Två av de spelare som fanns med redan ifjol, Erdal Rakip och Romain Gall hade sparsamt med speltid under hösten och det är de knappast nöjda med ett halvår till. MFF är så proffsiga och bra att man inte inkvoterar spelare bara på ålder, kvaliteten är såklart avgörande. Ska man göra det man sagt lär det få konsekvenser för några spelare. Det är självklart inte hugget i sten att det här sker omgående, men en F Ö R stor trupp kan bli knepig att underhålla .

Lyxproblem för MFF-tränaren, i vanlig ordning.

***

IFK Göteborg är på forwardsjakt och vem det bli återstår att se. Nu lämnar mittfältaren Sebastian Eriksson Blåvitt igen (vem såg det komma???) och hamnar i Serie A. I Genua.(det såg väl absolut ingen komma?). Det känns därmed 100% klart att Jakob Johansson inom kort är IFK-spelare igen. Johansson vill tillbaka på planen snarast möjligt efter sin skada då en plats i EM-truppen hägrar och med stor chans till speltid varje vecka ökar den markant.

***

Slutligen så är det lite tunt med spelare i IFK Norrköping. Kalle Holmberg, Simon Skrabb(Brescia) och Kasper Laursen är spelare som har lämnat. Inga små hål att fylla. Plånboken är stabil och den behöver Jens Gustafsson använda nu. Ska Peking hänga med i toppen igen behövs det 2-3 riktigt fina värvningar inom kort. När kommer den första, och vem blir det?

Umeå FC: Jag vet hur glada, och till viss del överraskade, Umeå FC:s ledare och spelare var efter kvalsegern mot IK Frej Täby var. Jag var nämligen där. En urstark säsong i division 1 norra gav kvalplats där man alltså drog det längsta strået till slut. Det är ett tag sedan klubben var på elitnivå och nu är det dags igen, det ska bli mycket intressant att se vad man kan åstadkomma när man äntligen fått chansen. Ny huvudtränare är på plats i och med att Brian Clarhaut (senaste åren i Nyköpings BIS) har fått äran att leda UFC. Offensiven har man redan sett till att bättra på med hemvändande Alexis Bbakka samt Timothy McNeil som stänkt in mål efter mål för grannklubben Team Thorengruppen men senast huserade i Carlstad United. Förstärkningar är ett måste om man ska bibehålla sin plats mer än under 2020 och som det ser ut nu är väl en mittback eller två något man behöver fundera över. Man har tappat ett par tongivande namn från fjolåret och behöver såklart fylla på med ett eller ett par spelare. Suget efter elitfotboll har varit stort, nu får man dels Superettan att följa och samtidigt är Umeå IK tillbaka i damallsvenskan. Grattis Umeå!

Västerås SK: Fjolårets nykomlingar gjorde absolut en godkänd insats 2019 och kan arbeta vidare på inslagen väg. Ny tränare är Thomas Askebrand som med stor erfarenhet av serien är mannen som ska leda VSK uppåt i tabellen. Det verkar inte bli någon jättestor omsättning på spelare och det är nog helt rätt i VSK:s fall. Det man behöver (och som det snackas om) är en forward av toppklass som kan leda lagets offensiv, i övrigt ser det ganska stabilt ut tycker jag. Filip Tähti-Almström är en härlig ”energi-spelare” och Pedro Ribeiro en central mittfältare med hög klass. Om man inte drabbas av något sent och oväntat tapp tycker jag att VSK ska ha goda möjligheter att ta sig in på den övre halvan av tabellen.

Örgryte IS: Keith Millen är ny tränare i ÖIS men det är han inte ensam om. Ganska rejäl spelaromsättning såhär långt och vad man måste säga en klubb till i serien som kan ha arbetsnamnen Omstart som rubrik. Det blir alltid svårt att bedöma ett lag med stor omsättning men visst känns det som att Örgryte som klubb ”borde” vara en rejäl toppkandidat snart igen. Ett par riktigt spännande namn är klara och lite extra håller man ju tummarna för att det ska lyckas fullt ut för Kevin Ackermann efter hans problematiska 2019. Tappet av Alexander Bernhardsson blir kännbart även om det ju såklart var väntat efter dennes fina fjolår, att Gustav Ludwigson inte heller är kvar gör det inte enklare. Allt som allt är ÖIS ändå en klubb som jag förväntar mig ska klara den typen av förändringar och det ska bli intressant att se hur snabbt Millen kan få det här att fungera.

Östers IF: Det blev till slut nytt kontrakt efter kvalspel mot Landskrona BoIS och en lättnande suck hördes från Växjö. Förväntningarna var väldigt höga på laget ifjol, det höll på att sluta i katastrof. Nu kanske man inte spänner bågen lika hårt och då istället kan överraska positivt. Hittills har man tappat en hel del erfarenhet och offensiv styrka (bland annat Simon Helg, Dragan Kapcevic och David Johannesson) och det känns lite svajigt. De värvningar man har gjort är väldigt kloka men en offensiv spets till skulle göra Denis Velic trupp väldigt gott. Simon Alexandersson är en bra forward men hur många mål ”har han i sig” i Superettan? Med säsongen 2019 lärde man sig nog väldigt mycket och det kan man dra nytta av. Ångest är nämligen inget bra drivmedel när man ska spela fotboll.

Jönköpings Södra: Bra, men inte tillräckligt bra. Det var brutalt nära att Södra fick möjligheten att kvala till allsvenskan redan i höstas. BP:s väldigt sena kvittering satte punkt för säsongen och spikade ännu ett år i Superettan. Tränaren Andreas Brännström har gjort ett bra jobb och att laget gjorde det bra råder det inget tvivel om. Nu blåser förändringens vindar runt Vätterns södra stränder men sanningen är faktiskt att en bris har blåst sen ”Brännan” gjorde entré. Flera utav de äldre spelarna fick mindre framträdande roller under 2019 än innan och vem vet, kanske var det just det som var framgångsreceptet? Nya tongivande spelare ska träda fram och nu till 2020 är det ny sportchef och även nytt i ledarstaben vid Brännströms sida. J-Södra har sålt Alexander Jallow till IFK Göteborg och det var en affär som var snubblande nära att gå iland redan under sommaren 2019. Jag har en stark känsla av att det blir ruskigt tätt runt de översta placeringarna även denna säsong men kan Jönköpings Södra göra en prestation liknande fjolårets är möjligheterna goda att de får möjligheten att jubla i början i av november.

Ljungskile SK: Ljungskile är tillbaka, hur många generationer Wålemark får vi uppleva denna sejour i elitfotbollen? Skämt och sido gjorde LSK en lysande säsong är väl förtjänta av elitfotboll igen. Bortsett från några undantag är det en rätt ung och oerfaren skara spelare som står under avtal inför säsongen. Min gissning (och mer eller mindre ett måste för klubben) är att man hittar 3-5 spelare med erfarenhet från åtminstone denna nivå. Tränaren Jörgen Wålemark är en väldigt erfaren tränare och han vet vad som krävs. Som nykomling är det aldrig lätt men lättnaden över att äntligen vara tillbaka i hetluften borde blåsa in rejält men kraft och energi till hela klubben. Vi får avvakta lite tills truppen är ”spikad”.

Norrby IF: Lilla Norrby gör det riktigt bra år efter år. Man har inga stora resurser och att vara i skuggan av Elfsborg i Borås gör det inte busenkelt att ta nästa steg. Truppen innehåller trots allt en hel del profiler som gjort avtryck och som absolut har nivån i sig. Sportchefen David Kryssman har gjort ett väldigt fint jobb och är utan tvivel en stor nyckelperson här. Truppen ska fyllas på med +5 spelare gissar jag och vad det är för kaliber på dessa kommer att avgöra hur Norrbys 2020 kommer att gestalta sig. Bra gjort av klubben att lyckas knyta upp en spelare som Ivo Pekalski och om Nicklas Savolainen kan dra antalet kort med 50% och Robin Strömberg fortsätta med det han gör kan säsongen absolut bli bra.

Trelleborgs FF: Nästa gäng som under 2019 kickade tränaren. Peter Swärdh fick packa väskorna och så var det med det. Det finns figurer i bakgrunden med bra ekonomiska medel och en långvarig satsning startade under förra året. Swärdh fick inte med sig resultaten och då var det tack och hej. TFF är precis i mitten av tabellen i mina ögon, de kan sluta 6:a eller 12:a. Nu har man värvat smart såhär långt, fått behålla sin centrallinje som jag tycker håller bra klass. Det man behöver är en målskytt av rang och kanske en eller två yttrar som kan bidra offensivt. Löser man det så blir TFF en obehaglig motståndare för väldigt många och resan hem från Vångavallen kommer att bli lång och rent ut sagt jävlig för många.(been there, done that).

GAIS: En ny säsong passerade förbi 2019 utan att GAIS var i närheten av att tillhöra den delen av tabellen som man hoppades på initialt. Den översta alltså. Besvikna supportrar och ett tränarbyte gav rubriker med negativ klang men till slut säkrade man i alla fall nytt kontrakt. Nu blir det en liten omstart och någon gång måste det väl ”vända” för GAIS igen? Med det engagemang som finns runt klubben kan jag verkligen tycka för deras skull att de ska få glädjas och att media kan kasta lite positivt skimmer över klubben. Det behövs. En viss omsättning har det redan varit på spelarfronten och det känns som att man behöver hitta en eller ett par offensiva krafter innan man ska vara redo. Jag låter truppen bli mer komplett innan jag bedömer klubbens chanser till ett ljusare 2020.

GIF Sundsvall: Tungt respass och nu har man landat i Superettan för en rejäl omstart. Joel Cedergren fick frisedel under säsongen och det är en intern lösning som ska ta Giffarna tillbaka till finrummet. Med exakt samma mönster som många andra klubbar är ekonomin inte på topp men sportchefen Urban Hagblom brukar vara riktigt bra på att ”fynda” spelare och nybygget är redan påbörjat. Snart ansluter forwarden Pontus Engblom också(har jag ganska säkra källor på), då blir man ännu vassare. Det blir givetvis en ”inkörsperiod” då det blir ganska stor omsättning i truppen och det är väl det som möjligen talar emot klubben. Det ska också bli intressant att se hur man hanterar sitt spelsätt, de senaste två säsongerna har man ju haft stort bollinnehav och verkligen jobbat med sitt passningsspel som utvecklats enormt. Med en sådan spelare som Engblom behöver man sätta bollen framåt snabbare innan alla ytor är stängda, men det har man säkert koll på. Jag bli överraskad om inte Giffarna åtminstone är med i racet om de översta placeringarna väldigt länge…

Halmstad BK: HBK var ytterligare en klubb som genomgick tränarbyte under 2019. Meriterade och erfarne Magnus Haglund är numera kapten på HBK-skutan. Klubben fick en brutalt dålig start på förra säsongen och det var ju antagligen anledning till tränarbytet. Truppen som sådan är bra, riktigt bra  och ska givetvis vara med och utmana om uppflyttning, allt annat är ett misslyckande. Det är en bra blandning av etablerade spelare och yngre förmågor som visat god kvalitet. Om det inte sker en massa transfers ut (ja, även här är ekonomin boven i dramat) så räknar jag iskallt med ett HBK i rejäl toppstrid 2020. Rasmus Wiedesheim-Paul, eller RWP för enkelhetens skull, slog igenom med dunder och bra under förra året. Han gör sin sista säsong i Superettan 2020, det är jag rätt övertygad om. Ante Johansson är fortfarande bra och är Haglunds förlängda arm centralt i backlinjen. Det här ska räcka mycket längre än vad det gjorde ifjol.

IK Brage: Stackars Brage eller grattis Brage? Man vet inte riktigt hur man ska tackla det utifrån. Absolut grattis för en brutalt fin säsong igen men också stackars Brage för skrivbordshaveriet som kunnat ge laget en förtjänt plats i allsvenskan. Att Östersund har åkt slalom i elitlicensens bana och krånglat sig vidare är ett faktum. Jag vet inte med säkerhet, men klubben löper nog risken nu att det försvinner tongivande spelare uppåt till Allsvenskan nu när man inte själva fick chansen. Det kommer att innebära att kraven för att lyckas kommer att bli minst lika tuffa som ifjol. Det är både imponerande och roligt att man har lyckats så bra två säsonger i rad och det enda man kan säga är väl att de får jobba för och tro på att det blir ”tredje gången gillt”.

Då har vi kommit till en kort och generell genomgång av samtliga lag som spelar i Superettan 2020. Även dessa lag kommer jag att titta mycket närmare på framöver. De kommer i grupper om fyra lag i varje inlägg och jag följer den bokstavsordning som jag plockat från en tabell. Här del ett av fyra.

Akropolis: En ny bekantskap för de som inte har hängt med i serien under Superettan. Den i Spånga baserade klubben har varit nära många år och har varit ramträffar i kvalspel från att ta steget upp. Nu är man välförtjänta av en plats och när det gäller spelartruppen står man väl rustade. Fjolårets ”startelva”, alltså de mest frekventa spelarna som startade, håller väldigt hög klass med spelare som absolut har den kvalitet som krävs. Visst behöver man ett eller annat nyförvärv av kvalitet men framför allt behöver man bredda truppen en aning. Det blir tränarbyte trots uppflyttningen och vad det verkar just nu fortsätter man att plocka tränare från Grekland. Inga konstigheter med det. Jag kan ha missat någon information men tror att lagets hemmamatcher förläggs till Grimsta IP (BP:s hemmaarena) då den ordinarie hemmaplanen (Spånga IP) inte håller måttet(väldigt synd med tanke på hur bra den gräsmattan brukar vara). Det ska bli kul att se vad tränarbytet ger, offensiven har varit makalös under de senaste säsongerna och kommer ställa till bekymmer för många. Defensivt behöver man nog balansera sitt spel lite bättre. Klart är att det här i alla fall är en nykomling som kommer att ställa till bekymmer för många lag.

AFC Eskilstuna: Nedflyttning för Eskilstuna-gänget och omstart väntar 2020. Det har varit väldigt stor omsättning på spelare i den här klubben och det är svårt att hantera för vem som helst. Hur truppen kommer att se ut lär vi inte veta förrän väldigt nära seriestarten, det är så klubben alltid har jobbat. Özcan Melkemichel är tillbaka som tränare igen och klubben hoppas självklart på samma fina resultat nu som förra gången han var i klubben. Då det helt enkelt är svårt att veta hur truppen kommer att se ut är det svårt att säga mer, men Özcan brukar ha en förmåga att maximera sina truppers kapacitet blir nog AFC ett ganska bra lag. Just nu är det dock omöjligt att säga att det kommer att räcka till en toppstrid, frågetecknen är för många.

Dalkurd: Har har vi ännu en flyttfågel till förening och en klubb där spelaromsättningen ständigt är stor. Efter en svajig vår fick man ordning på både spel och resultat under hösten och var faktiskt på jakt efter en allsvensk kvalplats ett tag, så jämn var tabellen. Man har värvat in fyra stycken nya spelare och fler lär det bli innan seriestart. Den största uppsidan för klubben är ju dock att man nu ska spela sina hemmamatcher i Uppsala och då i alla fall slipper ta bussen till sina egna hemmamatcher(som väl alla vet spelade man sina hemmamatcher i Gefle under 2019). Bara det lär väl underlätta en hel del.

Degerfors: Degerfors gjorde en riktigt bra säsong ifjol och även om man inte riktigt var på väg in i den allra hetaste toppstriden fanns man med väldigt länge. Fortsätter utvecklingen kan laget mycket väl vara ett allvarligt hot för de övriga som ser sig som kommande topplag i serien 2020. Lite i skymundan utan att någon riktigt pratar om Degerfors är man väldigt stabila. Det ser inte ut att bli någon våldsam förändring i spelartruppen vilket är precis vad klubben vill. Viktige Oliver Ekroths kontrakt har visserligen löpt ut och skyttekungen Erik Björndal verkar vara på glid (inget klart här vad jag har sett). Degerfors känns stabila och något säger mig att nya tränarduon, de tidigare spelarna, Andreas Holmberg och Tobias Solberg kan få en riktigt rolig första säsong som chefer på Stora Valla.