Så är vi framme med de sista allsvenska lagen. Falkenberg och Kalmar som höll sig kvar samt de två nykomlingar vi får lära känna bättre som allsvenska lag 2020, Mjällby och Varberg!

Falkenberg: Det blir ett alkoholfritt år till i allsvenskan nere i Falkenberg och att man klarade sig kvar är imponerande. Smart agerat av en klubb som aldrig slår sig för bröstet utan jobbar vidare med sitt eget. Laget, ja truppen för den delen, imponerar eller skrämmer ingen på förhand men man lyckas ändå hänga kvar. Kloka värvningar och en smart tränare i Hasse Eklund har visat sig vara receptet nere på västkusten. Vad kommer media och andra utomstående att säga inför detta år då? Det vanliga antar jag, det vill säga att det blir svårt för laget att klara nytt kontrakt. Lyckas man igen är det storartat, misslyckas så studsar man snart tillbaka igen. Klubben hanterar sin ekonomi väl och har, i alla fall inte hittills, drabbats av vare sig hybris eller panik när det gäller värvningar.

Det kommer knappast att slå gnistor om värvningarna på förhand och det är som det ska vara. Målvaktsfrågan var hårt kritiserad förra året och det blir viktigt att det blir rätt nu.

Kalmar FF: Nanne is back. Igen. Är det rätt eller fel? Igen aning men känslan är att man inte vågar ”chansa” med någon annan. Ekonomin är riktigt svag och att ta in någon som kan varje vrå av klubben kan definitivt vara klokt. Rasmus Elm eller inte? Ingen vet. Det finns en uppsjö unga spelare som har varit ”lovande” ett tag, de måste växla upp ytterligare under den här säsongen likt Blåvitts ynglingar gjorde ifjol. Nanne vet vad som krävs och med en hungrig och revanschsugen klubb som ska vara lite egensinnigt tjuriga (på ett bra sätt) ska kunna prestera mycket bättre än det vi såg 2019. Misslyckas man denna säsong måste man rensa ut på de högre posterna i klubben, antalet konstiga/dåliga beslut har varit lite för många, man har inte råd med fler.

Mjällby AIF: Det blir allsvensk fotboll på Listerlandet igen efter en strålande säsong i Superettan. Mjällby är tillbaka och Strandvallen är åter en allsvensk arena. Det såg man inte komma för ett år sen, men hatten av för en grymt bra prestation! Nu ska man bygga en allsvensk trupp igen och det blir tufft. Alla nykomlingar får, mer eller mindre, alltid slåss oerhört hårt för att klamra sig kvar och något annat än nytt kontrakt kommer knappast att vara realistiskt för MAIF. Liksom andra klubbar med lite mindre ekonomi gäller det att pricka rätt i rekryteringarna och det lär börja med lite guldkorn från Superettan där man ju var så lyckosamma ifjol. Det behövs allsvenska erfarenhet och det ska man nog kunna lösa också. Om det ska bli en rolig säsong är det nog på hemmaplan man ska plocka sina poäng. Jag väntar med fler förutsägelser innan jag vet mer hur truppen kommer att se ut, men kul att Mjällby är tillbaka!

Varberg: Wow! Alltså verkligen, verkligen WOW! Varbergs BoIS i allsvenskan 2020. Oerhört oväntat men också oerhört starkt. Det fanns ganska många röster som trodde att laget skulle få slåss för att klara sig kvar i Superettan förra säsongen men tränaren/managern Jocke Persson hade andra planer tillsammans med sina spelare. Herregud. Inledningen av serien var ren uppvisning i effektivitet och man vann precis allt. Visst svajade det till lite senare på säsongen men man måste säga att det man gjorde var en ren bragd. Nu kommer liknande röster att höras igen: ”Varberg åker ut direkt”. Det kanske man gör, men det vore dumt av vifta bort ett lag som har lyckats överträffa både sina egna och andras förväntningar så kraftfullt med en axelryckning. Truppen är visserligen tunn men än är man inte klara och deras ”vi mot världen” kommer att generera poäng. En sak är i alla fall helt säker, det här gänget har absolut ingenting att förlora och det faktumet ska man inte underskatta.

Vi närmar oss nedersta delen av tabellen idag med platserna 10, 11 &12.

Helsingborg: Tränarbyten gånger två blev det för fjolårsnykomlingen Helsingborg och det landade till slut i att Olof Mellberg fick ta över på Olympia. Mellberg fick sin inkörningsperiod redan i avslutningen och kan nu allt mer sätta sin prägel på laget och dess spel. Det finns många intressanta unga spelare där, inte minst Max Svensson som jag håller som en av de mest intressanta spelarna på sin position i allsvenskan. Det finns fler och det ska bli mycket intressant att se vad han kan leverera denna säsong. Ekonomin är fortsatt ingen skrattfest men kloka rekryteringar måste inte alltid vara dyra. Adil Kizil fick anställning som chefsscout med uppdrag att hitta fynd(likt han gjort i Dalkurd under många år) och det är en bra början. Man ska dock ”passa sig” för att enbart värva spelare från lägre divisioner, det brukar generera problem i slutändan. Möjligen blir det en eller annan hemvändare innan säsongen drar igång, det kan nog behövas. OM Mellberg kan ingjuta sin attityd i spelartruppen och man kan få en skaplig start på serien kanske Helsingborg kan lyfta, men truppen är (som alla lag på under halvan) i behov av starka tillskott på planen.

IK Sirius: Förändring i ledarstaben är ett faktum då Henrik Rydström blir ensam huvudtränare, vad det innebär får vi se sedan. Klubben har nu en arena som förhoppningsvis inte ska vara en byggarbetsplats och det kommer att lyfta både laget och klubben, det är jag övertygad om. Ekonomin är en återkommande central fråga för alla klubbar och IK Sirius har en bit att vandra på den punkten också. Truppen måste spetsas (det säger jag väl om alla lag, men ni fattar) om det ska bli lite mer behagligt avstånd från de jobbiga strecken längst ner i tabellen. Man måste värva smart, klokt och på en ”hylla” där de största klubbarna inte har avsikt att värva. Philip Haglund är kontraktslös och han bör man säkra, vikten av hans erfarenhet och inte minst hans huvudspel är så stort.  Utan honom måste Rydström tänka om ganska rejält och att man måste värva in en potentiellt vass allsvensk målskytt råder det inga tvivel om. Det krävdes hårt arbete för att säkra nytt kontrakt ifjol, det blir ingen skillnad denna säsong.

Östersund: Det blir fortsatt allsvenskt spel för Östersund då man på något mirakulöst sätt lyckats övertyga omvärlden (nåja, i alla fall de som bestämmer om just detta) om att deras ekonomi minsann är i sin ordning. Sportsligt höll man sig kvar och det går det inte att säga något om. Nu börjar dock truppen se ganska så ”urvattnad” ut i mina ögon och frågan är om det kommer att hålla under den kommande allsvenska säsongen. Tränaren Ian Burchnall har en trupp som på många sätt är brokig och som skulle behöva ett par rejäla förstärkningar för att att man ska känna trygghet i jämtländska skogarna men så många halsdukar har man väl inte hunnit sälja? Islamovic är borta, Hopcutt är borta liksom Aiesh. Aly Keita har inte förlängt avtalet och..Ja, det är så det ser ut. Det lär knappast bli tal om några profilvärvningar och jag tror därmed att ÖFK kommer att få det riktigt tufft på planen i år. Blir det mer strul på sidan om densamma ja då är det nog kört på riktigt.

Här lag 7-9 i den allsvenska tabellen 2019.

IFK Göteborg: Blåvitt gjorde en bra säsong 2019 sett till hur allt såg ut och kändes innan serien startade och det berodde på flera saker såklart. Det främsta var i mina ögon att så många yngre förmågor klev fram och tog mer ansvar och levererade högt över de allra flestas förväntningar. Nu är det en ny säsong och förväntningarna lär vara mycket högre ställda på laget och på tränaren Poya Asbaghi. Det har viskats om en del ”hemvändare” men jag tycker att man ska tänka efter många gånger innan man fyller truppen med allt för många äldre spelare. Det som tog laget till fjolårets prestationer var det yngre gardet och det finns mer att hämta där trots att man sålde till exempel Benjamin Nygren. Bygg vidare på det. IFK Göteborg kommer nog för alltid att hos många vara ett ”storlag” men det är ett tag sedan man faktiskt tog en placering och frekvent huserade runt de översta placeringarna för berättiga det epitet just nu. Kraven är högt ställda och fjolårets hyllningskörer hit och dit satte i alla fall igång mina varningsklockor: Är man nöjda med det här? Ska inte IFK Göteborg utmana om mer innan alla ler igen?

Självklart ska man vara nöjda med tanke på hur snacket gick innan säsongen men ändå.

Ekonomin har förbättrats avsevärt och visst bör man spetsa till sin trupp ytterligare men framför allt måste man vara ödmjuka inför faktumet att det är många klubbar som varit bättre än IFK Göteborg de senaste åren. Ska man slå sig in i toppen och sedan stanna där är det många man måste passera och det blir verkligen inte enkelt. Jag hoppas att vi får se ett ännu vassare Blåvitt 2020 och en inställning som visar att man inte är nöjda med att ligga så långt efter toppen,  först då ska man tas på allvar igen.

IF Elfsborg: Ständigt lika svårtippade och man har nästan glömt så bra IF Elfsborg var under många år, ständigt med i toppen. Det var ett tag sen, faktiskt ganska länge sen om man ska vara helt ärlig. Det har varit bra spelartrupper år efter år men ingen riktig leverans. Visst har det tunnats ut med åren men att man underpresterat sett till spelarmaterial kan ingen säga emot. Nu försvinner många äldre etablerade och Jimmy Thelin har nog fler av ”sina” spelare i den här truppen än någonsin. Det är dags att man tar steget uppåt i tabellen på allvar nu även om det ekonomiskt har varit tuffare på slutet. Det är i alla fall vad jag anser. Det kanske inte ska ställas allt för höga förväntningar med det är dags att det sker något positivt i Borås. Publiken har mer eller mindre bara minskat då både spel och resultat har blivit allt sämre med åren, det är den starkaste signalen på att något är/har varit galet.

Örebro SK: Det blir ingen riktig fart på Örebro SK även om jag tycker att Axel Kjäll gör ett bra jobb som manager. Det är ständigt små resurser och när dessutom publiken slutat dyka upp är man inne i en ond spiral. Förra årets säsong är ändå godkänd om man ser till antalet lag man lämnade bakom sig och att det inte blev tal om någon strid för att hålla sig kvar. Frågan är hur länge men lyckas hålla sig kvar i mitten om trenden fortsätter? Målvakten Oscar Jansson (en av seriens bästa i mina ögon) är inne på sitt sista kontraktsår och är nog mer och mer intresserad av att ta sitt nästa steg i karriären. Ska ÖSK sälja och få in lite kapital eller riskera att släppa honom gratis? En spelare som exploderade var Jake Larsson som är det mest värdefulla ÖSK äger för tillfället, en försäljning av honom skulle generera välbehövligt kapital att investera i truppen. Axel Kjäll behöver träffa rätt i djungeln av spelare som ”gått under radarn” för att få laget att lyfta sig ytterligare. Det finns egna unga spelare som kan ta nästa steg, men då måste de etablerade spelarna i truppen finnas där som stöttning och komplement. Om allsvenskan kommer att delas upp ännu tydligare (vilket många tror) undrar jag på vilken halva ÖSK befinner sig?

Jag fortsätter här med min genomgång, idag platserna 4-6, det vill säga AIK, IFK Norrköping och BK Häcken.

AIK: Det blev inget SM-guld och det blev inte en säsong som gav möjlighet till Europa-spel via tabellplacering i allsvenskan heller. Nu har det aviserats om en ”ombyggnation” i den meningen att man behöver föryngra sin trupp.  Ganska mycket tyder väl också på att det kommer att bli annan prägel på AIK:s sätt att spela under 2020. Jag vet att man har varit ”resultatinriktade” i allt man gjort (och det är man alltid) men att det nog är ett måste att utveckla det offensiva spelet på allvar nu. Rikard Norling har fortsatt förtroende och det lär bli klart ganska tidigt hur stort det förtroendet är. Norlings kontrakt är på väg att löpa ut (2020) och antingen förlänger man det relativt snart eller så har jag en stark känsla av att det kommer att ske förändring på tränarposten relativt tidigt under 2020 om inte förändring och/eller resultat tar en bra riktning direkt. Svenska Cupen är vägen till Europa för AIK 2020 och givetvis är det dit man vill. Kraven i AIK är alltid tuffa och det ändras aldrig.

Truppen är ju med största säkerhet inte klar än och det är svårt att sia om exakt vad AIK söker, det har ju pratats om en återkomst för Ebeneser Ofori och det är såklart ett namn många AIK:are säkert ser i laget igen. Det ger också en del frågor om hur man tänker formera sig framöver när det gäller spelsätt. Det centrala mittfältet är på intet sätt ”tomt” och där finns ju redan Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson ska givetvis helst användas centralt han också. Bilal Hussein som väl är den spelare som tog de största kliven individuellt förra säsongen.  Han behöver ännu mer speltid för att blomma ut och bli nästa ”Från U till A” som blommar ut och kan bli den spelare som säljs vidare så småningom. Tom Strannegård är uppflyttad i A-truppen och det pratas mycket om honom i de egna leden. En spelare som jag tycker är intressant är målvakten Samuel Brolin. 2019 var keepern utlånad till Vasalund (division 1) där han visade mycket lovande tendenser. Speltid i A-laget eller utlåning till klubb i Superettan känns rimlig(Akropolis?).

Sebastian Larsson och Per Karlsson är fortsatta nyckelspelare såklart och att man mer än gärna ser Alexander Milosevic i sin backlinje förstår alla, om det är möjligt vet ingen. En sak är i alla fall säker och det är att det kommer att hända grejer i AIK, precis som vanligt.

IFK Norrköping: ”Peking” åter i toppen 2019 utan att nå ändå fram och en viss osäkerhet kring managern Jens Gustavsson har funnits fram till idag när MFF har anställt Jon Dahl Thomasson. Peking-managern har ju kopplats samman med MFF tidigare.  Väldigt kloka värvningar och en fin mix av unga och etablerade spelare. är vad som finns i Norrköping och numera en ekonomi som blivit klart förbättrad efter ett par år av väldigt kloka värvningar, fin utveckling av spelare och därefter stora försäljningar. Dessutom spelar man en fotboll som drar ögonen till sig och får spelare att blomstra på ett väldigt bra sätt.

Jens Gustavsson är utan tvivel en stor förklaring till klubbens framgångar och fortsatt kontinuitet tror jag Peking skulle må väldigt bra av. Truppen innehåller många väldigt skickliga spelare och intresse finns säkert från utländska klubbar finns garanterat. Här har man lyckats bra och ”måste” inte sälja, även på planen är kontinuitet en nyckel till framgång. Händer inget extremt lär det bli ett år till där man finns runt toppen hela säsongen. Det kommer med garanti att värvas minst en offensiv kraft då både Kalle Holmberg (bosman) och Simon Skrabb (Brescia) lämnat efter säsongen.

BK Häcken: Det blev ingen toppensäsong för Häcken ifjol heller och man simmar lite i bakvattnet bakom topplagen. Svårigheterna att slå sig in beror väl främst på oförmågan att slå just de lag som huserar högst upp i tabellen. Alexander Jeremejeff såldes i somras efter en fin vår och då gick luften lite ur Andreas Alms trupp. Några unga friska injektioner i form av till exempel Gustav Berggren var en ljuspunkt och där finns ännu mer att hämta, klubben talangproduktion är bra. Paulinho är borta och ska ersättas av yngre och hungrigare spelare. Kanske blir Leo Bengtsson(från Hammarby) en sådan spelare som kan få riktig fart på karriären med mer speltid och större förtroende.

Det har varit en aktiv tid på Hisingen sedan säsongen 2019 släcktes ned och truppen har fyllts på med ett par spelare, om än ingen ”storvärvning” ännu är på plats. Det ger ändå Andreas Alm ett bra utgångsläge att hinna ”få med alla i båten” och att allt ska vara på plats till den allsvenska seriepremiären. En skadefri Erik Friberg är en superviktig nyckel och att man kan släppa allt och bryta sin trend när det gäller vinster mot ”topplagen”, annars blir man det inte själva. Man kan aldrig räkna bort BK Häcken men att det ska bli en placering i topp 3 tror jag inte.

Den här bloggen har legat i dvala i nästan fem år men nu återuppstår den igen. Det kommer främst att handla om analyser när matcherna drar igång men det blir även krönikor, kortare blogginlägg  och lite annat. Tiden får visa vad det blir, det handlar om tid och resurser.

Nu, innan det drar igång med matcher ska jag gå igenom alla lag i både Allsvenskan och Superettan och jag gör det enligt den ordning lagen slutade på förra säsongen. Eftersom det är länge kvar innan det är skarpt läge (Svenska Cupen) och då det har varit ganska stillsamt på Silly season-fronten blir de första raderna om varje klubb väldigt generella. Djupa analyser, både när det gäller spelare och spelsätt, utlovas när det närmar sig. Jag börjar alltså med svenska mästarna Djurgården, Malmö FF och Hammarby.

Djurgården: Regerande svenska mästare och kanske inne i ett lyckorus man nu ska ta med sig de bästa bitarna ifrån när man ska förbereda sig på att vara ”de jagade”. Mohamed Buya Turay är borta och återvänder inte. Emir Kujovic finns såklart men en mer djupledsgående forward lär stå högt upp på listan om man inte försöker få det att lossna för Edward Chilufya som ju minst sagt har snabbheten. Astrit Ajdarevic hade ingen supersäsong och här har man mer att plocka ut om man vill ha valuta för de pengar man investerat i honom. Erik Berg ska såklart inte glömmas bort och frågan är hur det är ställt med honom vilar väl över Kaknäs kan jag tro?

Kim Bergstrand och Thomas Lageröf gjorde ett ypperligt jobb under sitt första år i klubben och att säga att det inte kan bli bättre är ju bara en halv sanning. Det stundar ett kval till Champions League framåt sommaren och givetvis är det något som måste ge alla i klubben rejäl motivation, de sista försöken ute i Europa har inte varit imponerande, om man säger så. Det går knappast att skriva om DIF 2019 utan att nämna Markus Danielsson, killen var ju mer än fenomenal Förutom ett försvarsspel av högsta klass dök han upp och gjorde mål när det som mest behövdes, kan han hålla samma nivå och ackompanjeras av en frisk Erik Berg..ja då blir det bra. Samma sak gäller såklart Tommy Vaiho som petade invärvade Per Kristian Bråtveit (blir han ens kvar?) och stod för ett målvaktsspel av yttersta klass. Det var nog ingen som såg det hända när vi blåste igång fjolårets säsong. Det återstår att se vad Bosse Andersson levererar men klart är att Djurgården är en klubb med väldigt stort självförtroende just nu, och det med all rätt. Är man regerande mästare så är man.

Malmö FF: Inget SM-guld men vidare i Europa League. Uwe Rösler är ett minne blott och i skrivande stund är man alltså på jakt efter en ny tränare. Det har gått två säsonger utan SM-guld hos Sveriges i särklass rikaste klubb och det kan man ju tolka som man vill. Man behöver inte någon längre utbildningen för att förstå är att ingen i Malmö FF är nöjda med det och att siktet givetvis är inställt på att få lyfta Lennart Johanssons pokal kommande höst. Att Rösler får lämna har nog inte med resultaten att göra (man kickade ju Allan Kuhn trots SM-guld) utan det handlar nog mer om vad man vill göra med klubben sett över tid. Malmö FF har en oerhört stabil grund att stå på och det är det viktigaste. Nu pratar man om att man vill ge mer plats till unga spelare och på den vägen förbättra sitt varumärke. Mängden duktiga spelare som kommer från Malmö är stor och vi såg flera spelare som var utlånade både hos allsvenska konkurrenter och i superettan under fjolårssäsongen som gjorde rejält avtryck där de spelade. När det gäller de spelare som jag hoppas får chansen i MFF 2020 vill jag nämna två stycken: Visst kan Adi Nalic ta en plats? Nog är väl Pavle Vagic bra nog för truppen?  Listan är lång men det är lika bra att avvakta innan jag går vidare om det.

Det finns kvar en stor mängd ledargestalter i klubben även fast Markus Rosenberg nu har gjort sitt sista mål och delat ut sin sista armbåge i den himmelsblåa tröjan. Även om saknaden blir stor efter ”Mackan” finns det andra som kan ta vid, på sitt eget sätt. Den som får möjligheten att träna Malmö FF 2020 får en fantastisk möjlighet samtidigt som kraven är galet svåra att leva upp till. Att det blåser på toppen är sen gammalt och det borde vara varje tränares dröm att kliva in i Malmö nu med de förutsättningar som finns.

Hammarby: Hammarby missade Europaspel inför säsongen 2019 med minsta möjliga marginal, i år tog man steget in i topp-3 efter en bra säsong. Guldet fanns länge inom räckhåll och det är otvivelaktigt klubbens nästa steg och målsättning. Kan det ske denna säsong, 2020? Det kan det såklart, men blir minst lika tufft som den gångna säsongen. Målkavalkaderna avlöste varandra och att säga att spelet var ”framåtlutat” är i det närmaste en underdrift, man stod snarare på huvudet i anfallsspelet och gjorde mål i mängder. Defensiven blir givetvis ”lidande” när man trampar på gasen så kraftfullt och här måste man hitta rätt balans för att ta nästa steg. Motståndarna har ju fått uppleva detta Hammarby och lär fila på åtgärder. Nästa steg är självklart också att ta sig ut i gruppspelet i Europa League, det lär står högt på önskelistan hos alla grönvita. Inte minst här blir det viktigt med balans i defensiv/offensiv.

Muamer Tankovic är ännu inte förlorad men det sker väl antagligen i detta transferfönster eller i sommar. Där behöver man ta in en ersättare som kan kliva rakt in och leverera. Det var många saker som gick åt rätt håll under 2019 när det gäller både försäljningar av spelare utomlands och spel- och resultatmässigt var det Hammarbys bästa säsong på evigheter. Det har hela tiden funnits en utbredd tro i de egna leden om utveckling av klubben och en etablering i toppen. 2020 blir ett utmärkt år att visa att det är hållbart då man ska tävla på fler fronter än i allsvenskan.

Frågan är vad som sker på målvaktsfronten då Johan Wilands axel vållar stora frågetecken, håller den eller inte? Davor Blazevic visade att han har kvaliteter nog att spela på en hög nivå, frågan är om det håller en hel säsong i allsvenskan samt för spel ute i Europa. Jesper Jansson har ett väldigt fint facit såhär långt med spelare in och spelare ut och det finns ingen anledning att tro att det ska svikta nu. Förväntningarna utifrån lär vara skyhöga, det gäller att hantera det klokt och inte stressa upp sig.