Det finns ju ungefär en miljard olika sajter och medier med tips, krönikor och allehanda mer eller mindre intressanta saker att ta in när man har abstinens. Det finns poddar i mängder och alla har något att säga och/eller tycka. Så även jag. Jag utlovar att vara extremt oberäknelig och lova att ingen vet vad som kommer härnäst. Det blir blogginlägg, krönikor, listor och annat men jag hoppas även få möjligheten att komma med analyser, både före och efter vissa matcher. Här går jag igenom premiäromgångens matcher(en och en) med en liten längre utläggning och förväntningar på respektive lag. ”Luften är fri” och ni tycker själva som ni vill:

AIK fick ordning på saker och ting under andra halvan av fjolårets säsong men hamnade ändå till slut på en nionde plats i den allsvenska tabellen, det ses som allt annat än godkänt av alla i och runt klubben. Med fjolårets avslutning och ett par nyförvärv samt att tränare Bartosz Grzelak nu haft mer tid att sätta sitt spelsätt gör att man spänner bågen igen. Frågan är hur högt det är befogat att sikta? AIK kommer aldrig att se sig själva som något annat än en toppkandidat, det år är inget undantag. Omsättningen har inte varit speciellt stor och det är väl, i princip, bara Paolos Abraham (Groningen) och i viss mån Enoch Kofi Adu (Mjällby) som gjorde några avtryck under 2020.

På nyförvärvsfronten plockade man ganska tidigt Jetmir Haliti (J-Södra) som måste ses som en spännande värvning. Nu när fönstret är stängt är frågan om han kommer att få spela särskilt mycket? Alexander Milosevic bestämde sig sent för att återvända ännu en gång till AIK och det gör att balansen i truppen ger en väldigt konkurrens i backlinjen, nästan ohälsosam. ”Pertan”, ”Sotte”, Halitit och Milosevic slåss om mittbacksplatserna. Erik Kahl och Erick Otieno krigar om platsen till vänster. Till höger heter svaret Mikael Lustig. Delikat och lurigt för Grzelak.

En fråga som jag inte kan undvika är varför AIK inte valde att behålla Samuel Brolin, han gjorde en bra säsong i Akropolis ifjol och jag ser honom verkligen inte underlägsen någon av de målvakter man nu valt att satsa på. Men det är jag det.

An den stora satsning man pratade om med egna unga talanger är det inte så många kvar. Redan nämnde Eric Kahl, Tom Strannegård (som till stor del var skadad 2020) och Eric Ring är de som knackar på porten tillsammans med 17-årige Yasin Ayari som visat väldigt fina kvaliteter under försäsongen. Det är ju bra som det är men det kändes som att det var en satsning i större omfattning som var menad.

Förutom Haliti är det väl korrekt att betrakta Saku Ylätupa som ett nyförvärv också efter utlåningen till IFK Mariehamn, Ylätupa ser ut att vara klart mer redo att konkurrera om en plats nu. Ett annat bekant namn är också tillbaka i Solna. Nicholas Stefanelli, den lille kvicke argentinske forwarden hamnade djupt ner i dåvarande tränarens (Rikard Norlings) frysbox. Nu är han tillbaka och det ska ses som ett väldigt bra nyförvärv, killen vet vart målet är beläget. Som jag ser det är truppen bra, men som sagt aningen obalanserad. Det som måste ses som en nyckelfråga är också på vilken position Nabil Bahoui ska spela. Den här försäsongen har inte alls visat vad Bahoui är kapabel till men där tycker jag att Bartosz Grzelak har en spelare värd att bygga sitt offensiva spel kring. Det är inte alls omöjligt att AIK hamnar i ett läge där det finns anledning att byta organisation för att ställa ”de bästa spelarna på planen”. Time will tell.

Degerfors, gamla fina Degerfors är tillbaka i allsvenskan efter vad som känns som en evighet. Det är det ju också. Jag tillhör de som sett den fina dokumentären om den sista delen av fjolårets säsong som slutade med lite missriktade fyrverkerier (besköt sin egen buss) och en mix av extrem lättnad och glädje. Man kan nog säga eufori och det känns bra att de är tillbaka. Hoppas det slöpps in publik snart också så att det blir ”på riktigt”.

Truppen är inte fullproppad med allsvensk rutin men väl med etablerade spelare och några stycken som måste betecknas som väldigt intressanta. Johan Bertillsson behöver ingen närmare presentation och kommer givetvis att bli viktig, detsamma gäller mittbacken Oliver Ekroth. Framåt är det ju mycket som kretsar kring Victor Edvardsen som hade en liten transferflört med en konkurrent som Patrik Werner viftade bort det tämligen irriterad. Edvardsen skulle ingenstans och så blev det. Jag tror att det var klokt av alla parter att lägga det bakom sig.

Nyförvärven känns smarta och intressanta. Sargon Abraham är tillbaka och han medför goda minnen, både för egen del men också för klubben. Han var lysande innan han lämnade. I övrigt har Patrik Werner siktat på spelare som stack ut i superettan under förra året. Nicklas Maripuu och Adavan Rajamohan (båda Akropolis), Abdelrahman Saidi (Norrby) och Sean Sabetkar (Västerås SK) är alla namn med fina säsonger bakom sig och med en ljus framtid. Maripuus blick för spelet och passningsspel är av hög klass, Saidi har gjort stor, stor nytta i Norrby och är en spelare med hög arbetskapacitet och fina kvaliteter. Sabetkar och Ekroth är inte att leka med i närkampsspelet. Rajamohan är kanske inte en 90-minutersspelare varje omgång, men en vass offensiv spelare som säkert kommer att göra avtryck vad det lider.

Stora Valla är Stora Valla, vad man än tycker är det en charmig arena. ”Bruket” må vara nerlagt men nu är i alla fall Degerfors IF tillbaka i finrummet. Och jag gillar det.

AIK måste ses som favoriter i den här premiären men jag skulle absolut vilja skicka ut en liten varning här. Edvardsen har nog inga problem med att stjäla rubrikerna igen, Maripuu har ett förflutet i Gnaget och vill nog visa sitt bästa jag. Det finns fler varningar att utdela, men ändå. AIK har ett väldigt ramstarkt lag och kan man hitta flytet offensivt ska man vinna den här matchen. Jag tror att det blir väldigt tätt när det gäller resultatet, jag säger AIK 2 Degerfors 1.

/M