Visst sipprar det ut ett och annat rykte och visst har det redan klubbats igenom en del affärer men känslan är ändå att klubbarna ”smyger” lite med byggandet av sina trupper. Om det inte är så är det kanske en tydlig indikation på att pandemin har tagit riktigt hårt på ekonomin, mer än vad vi faktiskt har förstått?

Jag kommer att återkomma med ingående texter om alla allsvenska lag, men i det här skedet finns det inte någon anledning att dra för många slutsatser, transferfönstret är öppet så länge till att massor antagligen kommer att hända. Nedan följer några reflektioner på det vi redan vet och vad jag tror kan vänta framöver.

Östersund har ju haft alla möjliga problem med sin ekonomi det vet vi alla om. Det faktum att man inte heller har möjlighet att värva spelare i detta transferfönster vet vi också, ändå så försvinner det spelare vidare och det handlar naturligtvis om ekonomi. Isherwood till Darmstadt(Tyskland) ger självklart ett fint tillskott i kassan men han går inte heller att ersätta som läget är nu. Således en rejäl försvagning av truppen. Det lär inte vara den sista spelaren som lämnar jämtarna och truppen är fortsatt numerärt stor. Inte minst vad gäller utländska spelare.

IFK Göteborg försöker manövrera sig igenom tuffa ekonomiska tider och inväntar med all sannolikhet fler hemvändare, det lär dock inte bli aktuellt förrän till sommaren. Calisir (Apollon Smyrnis) är borta liksom Da Graca (VVV Venlo). På nyförvärvsfronten är Calle Johansson ett mycket spännande nytt namn, han har gjort det väldigt bra i Falkenberg. Kontraktet med Amin Affane avslutades i förtid och Hossam Aiesh är sedan tidigare inte nöjd med tillvaron. Sommarvärvningen Christian Kouakou har inte alls fallit tränare Rolle Nilsson i smaken och där kan det nog också hända saker har jag en känsla av. Utlåning kanske? Alhassan Yosuf var länge namnet man väntade på skulle bli nästa stora försäljning, men det verkar intressenterna inte längre lika angelägna. Ska det bli tal om några större pengar så är det nog läge nu, eller senast till sommaren. Kontraktet sträcker sig över 2022.

Hammarby har ju växlat ut på forwardssidan när Aron Johansson lämnade som Bosman och Astrit Selmani värvats från Varberg. Hjalmar Ekdal har sålts till Djurgården och det pratas om Jon Gudni Fjoluson (Bosman) som ett möjligt nyförvärv. Hammarby har lidit svårt av den gångna säsongens uteblivna publikintäkter så några fler större värvningar är knappast att vänta om det inte säljs några spelare först. Känslan är att Hammarby inte gör speciellt mycket mer innan sommaren då flertalet kontrakt går ut. (de kontrakt som Corona-förlängdes under fjolåret).

AIK har varit väldigt återhållsamma och anledningen stavas givetvis ekonomi. Som jag tidigare nämnt är det försäljning av Eric Kahl och/eller Paulos Abraham som kan ge AIK lite möjligheter att möblera om i manskapet.

***

Malmö FF har inga likvida problem men det blev ändå inget förlängning av lån/köp av Isaac Kiese-Thelin som valde spel i Turkiet istället. Nu pratas det istället om Viktor Gyökeres(ex BP) som tillhör Brighton men just nu är utlånad till Swansea City. Skulle den affären bli verklighet är det väl en del som talar för att Marcus Antonsson får söka ny klubbadress, Jon Dahl Thomasson har inte direkt visat några ömmare känslor för honom och jag har svårt att se hur de skulle kunna ”spela ihop”. Har jag fel och Antonsson blir kvar har Malmö minst sagt angenäma problem när det kommer till konkurrensen på forwardssidan.

Djurgården var snabbt igång med sin trupp och det är en hel del nya ansikten att bekanta sig med. De flesta är oprövade på allsvensk nivå och det kan kanske skapa viss oro. Tränarduon Bergstrand/Lagerlöf har dock många år tillsammans och har under alla dessa år haft en förmåga att få spelare att växla upp, inte minst alla år i IK Sirius är ett bevis på detta. Laget har tappat stora delar av sin centrallinje och jag kan tro att man hoppas mycket på att Erik Berg ska vara motiverad, hel och frisk. Möjligen blir han då permanent central mittfältare snarare än mittback? Den gissningen är i alla fall rimlig om man ser till balansen i truppen just nu.

IFK Norrköping fortsätter att vara rubrikernas lag på fler än ett sätt. Att Isak Pettersson skulle lämna var ju klart, nu är han klar för Toulouse i franska Ligue 2. Välförtjänt och kul för keepern som varit så väldigt bra de senaste säsongerna. Ersättaren verkar bli ett bekant allsvenskt ansikte: Oscar Jansson, senast i Örebro SK. Blir det så är det bara att gratulera Peking, Jansson har verkligen vuxit ut till en av de bästa och stabilaste målvakterna i serien. Luckan efter Pettersson är inte enkel att fylla men chanserna att Oscar Jansson klarar det skulle jag säga är mycket stora. Alexander Fransson, Sead Haksabanovic och Isak Bergmann Johanneson ryktas alla vara på väg bort och det skulle ju ge klubben rejält med pengar att shoppa nytt för. Perfekt för Norling att få ”välja” spelare som passar honom. Å andra sidan är det väldigt bra spelare så det är inte någon enkel uppgift. Jag konstaterar att det hur som helst blir en rejäl omstart för de senaste årens ständiga topp-lag.

***

Det har skett många saker i flera av de andra lagen också och jag ber om att få återkomma i det ärendet vid ett annat tillfälle.

/M

Välkommen säger vi till 2021, året som inte behöver ge oss mycket för att överglänsa det vi just lämnat bakom oss. Det blir en senaerlagd start för den svenska elitfotbollen men ändå inte allt för långt bort. Vi får innerligt hoppas att det släpps in publik redan från första omgången, även om vi lär få vänta till full kapacitet.

Det har varit relativt lugnt runt om i klubbarna även om IFK Norrköping har jobbat på ”bra” när det gäller rubriker. Det är svårt att som utomstående veta vad som är vad men det framgår ju ändå, med rätt stor tydlighet, att Peter Hunt inte är det populäraste mannen runt Peking just nu. Inte så mycket ”remble” utan snarare rumble. Vi får se var det tar vägen, känslan är att Hunt snart inte har den positionen vi har varit vana att han haft.

IFK Norrköping har dock en ny tränare och det är inget obekant namn vi pratar om: Rikard Norling är tillbaka i allsvenskan igen. Valet av Norling känns absolut rimligt även om jag personligen gärna hade sett till exempel Andreas Brännström (senaste i Jönköpings Södra) i den rollen.

Norling har en bra trupp att tillgå även om det nu blåser lite lär det sluta med ganska goda förutsättningar på planen. Det bli också intressant att se hur man omfördelar rollerna i föreningen. Manager-rollen är bortsuddad och det lär bli en sportchef som ska arbeta ihop med Norling. Får Rikard välja den personen själv eller hur ska den rekryteringen gå till?

***

I och runt 08-klubbarna har det varit relativt lugnt. I AIK är det nästan skrämmande tyst, där brukar det ju alltid vara en massa saker som händer. Jag säger inte att det är dåligt, bara att det är ovanligt. Det som sipprat fram är väl att assisterande tränaren, Patric Jildefalk sägs vara på tapeten som ersättare till ovan nämnde Andreas Brännström. J-Södra nästa adress??

Spelartruppen lär det såklart hända mer saker kring, men det handlar nog i första hand om att sälja spelare för att få in kapital. Erik Kahl har dragit blickarna till sig och är nog en möjlig transer, kanske även Paulos Abraham. Båda dessa har visat lovande takter men (minst) ett halvår till i allsvenskan skulle verkligen inte vara fel för någon av dessa två. Kolbeinn är borta liksom Enoch Kofi Adu. Alex Milosevic är klubblös igen men lär väl hamna någon annanstans. Kanske i Ryssland, kanske i Kina? Kanske hos Rikard Norling i Norrköping?

***

Hjalmar Ekdal har skapat lite turbulens eftersom att han har bytt klubb från Hammarby till Djurgården. En klart ovanlig transfer och såklart ingenting som Hammarbys supportar ( i alla fall på sociala medier) uppskattat och jag kan förstå principen i det. Läget är speciellt när det gäller ekonomin i föreningarna för tillfället och lite fakta man bör ha med sig här om man varit väldigt upprörd över detta:

-Ekdal har exakt noll(0) allsvenska minuter i Hammarby-tröjan.

– Han köptes loss från samarbetsklubben IK Frej Täby för att sedan lånas ut till IK Sirius. Den första delen var välditg lyckosam, precis som för hela Sirius medan den andra halvan av säsongen inte blev lika fläckfri.

– Hammarby har kunnat följa spelaren noga och har beslutat att han inte är en spelare man vill satsa på. När Ekdal ”valde” Djurgården så tror jag ärligt att det hela liksom var början till slutet. Man kan fundera på hur planerat och planterat det var av spelaren och hans rådgivare. En spelare som ”önskar” sig till en rival….Inte direkt bingo.

– Hammarby står då med en spelare vars kontrakt är på väg att löpa ut, som man följt på nära håll och bedömt som ”icke önskvärd”. Djurgården ser tydligen något annat och vill betala en summa som Hammarby accepterar.

– Done deal. Man ”blir av” med en lönekostnad, man får in en transfersumma som kan användas till en spelare man tror på och på någon som vill spela i den grönvita tröjan. Jag fattar att det finns en uppfattning om att ”man inte dealar med en rival”.

I slutändan måste man se helheten och dessa tider är inte vanliga tider. Säg att Hammarby ”tjänar” närmare en miljon på affären. Alltså Ekdals transfersumma och lönekostnaderna. Jag skulle säga att det är en bra affär.

Visst, Ekdal har absolut framtiden för sig och visade som sagt lovande takter inledningsvis, något som ju också ledde till uttagning till det svenska U21-landslaget. Jag begriper fullt ut de som ”rasade” över affären, men jag förstår de sportsligt och ekonomiskt ansvariga ännu bättre. Deras jobb är trots allt att få saker att gå ihop, både på och utanför planen. Där ingår ekonomin.

Astrit Selmani är klar och det blir intressant och spännande att se hur väl hans egenskaper kan lyfta både honom och Hammarby. Det snackas också om Jon Gudni Fjoluson, den vänsterfotade isländske mittbacken med förflutet i både GIF Sundsvall och IFK Norrköping. Islänningen kommer senast från norska Brann där han haft en lyckad sejour. En god investering och förbättring av en viktig lagdel om det nu blir av.

Just med tanke på det ekonomiska läget går det att anta att det kommer att försvinna spelare också, både Aron Johansson och Junior har ju redan lämnat.

***

Vi är fortfarande mitt uppe i en pandemi och så länge merparten inte har ett vaccin i kroppen kommer det att fortsätta att vara jobbiga omständigheter. Alla måste hjälpas åt och det är nog de flesta överens om.

2021 kan inte bli annat än ett framgångsår jämfört med 2020 och bara det ger ju luft i lungorna. Jag vet inte om det är lugnet före stormen eller om säsongen kommer ”smyga” igång men nog hoppas vi väl att det brinner till ordentligt snart??

Skicka fram vaccinet nu så allt kan bli ”normalt” så snart som möjligt det är vi allihopa i stort behov av. Jag kan i alla fall skriva under på det!

/M

Säsongen är i princip slut och det enda som återstår är några kvalmatcher på söndag. Kalmar har fördel mot Jönköpings Södra men också ett hemmafacit att gråta över. I Superettan återstår det att se om BP kan välta Trelleborg på bortaplan och om Landskrona kan behålla greppet man skaffat sig på Dalkurd. Sen är det slut.

Malmö FF vann, och allt annat hade varit ett underbetyg i mina ögon. Inte för att utmanare inte fanns, men ändå. Det ska sägas att det inte är lätt att vinna på beställning men man gjorde det man skulle, det i sig är imponerande. Europa-spelet blev däremot en besvikelse liksom för övriga svenska lag. Det är omöjligt att inte redan nu utnämna MFF till favoriter även nästa säsong, det är bara så det är. Jon Dahl Tomasson har visat sig vara som väntat: skoningslös och helt utan känslomässigt blod i sina ådror. Men han vann. Rasmus Bengtsson och Behrang Safari är två som nu lämnar med bitter eftersmak även om det i Safaris fall kanske inte är lika uppenbart infekterat.

Stockholmsfotbollen hade ett dystert år där ju alla tre klubbar är mer eller mindre besvikna på resultaten. Kraven är alltid höga, hybrisen(mer eller mindre rättfärdigad) närvarande som alltid cirkulerar runt klubbarna och allt som oftast stora allmänna förhoppningar men i år blev det inte alls bra. Sammantaget kan man väl kalla det för fiasko även om det kan tyckas hårt.

AIK gjorde en rejäl röjning i truppen och ett riktigt försök att starta om med en föryngrad trupp. Det gick sådär. Rikard Norling fick städa skrivbordet på träningsanläggningen Karlberg och in kom Bartosz Grzelak från grannarna på SvFF. Det blev, aningen bättre, men nästa år är det dags att höja sig rejält vad gäller resultaten. Av den stora föryngringen får vi se vad man har lärt sig? Visst fick flera unga chansen och några tog den absolut, men i slutskedet av säsongen så startelvan inte så värst purung ut. Ekonomin gör att det nog kan bli tal om att sälja några av de yngre (som har försäljningsvärde) och då återstår att se om man har fler av liknande, eller bättre, kvalitet att plocka in. Jag tänker på Abraham, Kahl och Ring i första hand. Det blir i alla fall inte enkelt.

Djurgården, de regerande svenska mästarna, hade en stökig säsong också. Astrit Ajdarevic försvann först temporärt och sedan permanent. Nu ska han bli TV-expert. Vad hände egentligen där? Resultaten pendlade och man nådde till slut inte en europa-plats via tabellplaceringen. Nu är det Svenska Cupen som är vägen framåt, ut till de mål som alla jagar i de europeiska cupspelet.

Bosse Andersson har redan dragit igång. Ut försvinner bland annat, Jesper Karlström, Kevin Walker och framförallt Fredrik Ulvestad. Tre centrala mittfältare alltså. Elias Andersson från IK Sirius är klar liksom Rasmus Schuller (förflutet i bland annat BK Häcken). Elias Andersson, ursprungligen från Helsingborg har haft en fin kurva och har den gångna säsongen varit en stor bidragande anledning till att Uppsala-laget gjorde en så pass bra säsong under, typ, 75 procent av säsongen.

Hammarby hade en galet fin höst 2019 och såklart även totalt sett och avsikten var definitivt att fortsätta på den inslagna vägen. Så blev det absolut inte. Spelet var inte i närheten av det man hade hoppats på och det gick hand i hand med de uteblivna resultaten. Förklaringen till det ligger innanför de interna väggarna men sanningen är nog att man behöver ruska om rejält här. Spelartruppen lär förändras en del, något som kan vara nyttigt efter den här besvikelsen. Stefan Billborn var omåttligt (och rättvist) hyllad efter 2019 men nu har det naggats i kanten: ”Man är aldrig bättre än sin senaste prestation” är något som kanske stämmer och som alla inom idrotten får lära sig att leva med. Om det är rätt eller fel vet jag inte. Det blir en viktig vinter och ett viktigt transferfönster för alla inblandade på Årsta IP.

***

IFK Göteborg gick samma väg som många andra. Dåliga resultat och en sparkad tränare. Paradoxen att den sparkade Poya Asbaghi fick jobbet som förbundskapten för U21-landslaget, det uppdrag som Rolle Nilsson lämnade för att ta över Blåvitt kan man inte riktigt bara ducka för av? Fotbollens fina logik. Ekonomin är fortsatt ett frågetecken och den sportsliga ledningen verkar inte vara i harmoni. Sportchefen Kenneth Andersson lämnar liksom trotjänaren Alf Westerberg som vid ett par tillfällen agerat huvudtränare när det varit ”kris”. Ibland är otack världens lön. IFK Göteborg älskar sina hemvändare och jag utgår ifrån att det är fler av den sorten som man nu hoppas på. Markus Berg och Gustaf Svensson lär väl stå högt i kurs. Oscar Wendt däremot känns inte så väldigt nära just nu.

De lyckade nykomlingarna ska vi inte missa. Både Mjällby och Varberg ska verkligen ha rejält med beröm för sina mycket väl genomförda säsonger. Utan att göra dumdristiga satsningar och utan att få visa upp sig för sin hemmapublik klarade man att inte bara ”hålla sig undan strecket” utan man gjorde det med bravur. Det går inte att påstå att det är något annat än väldigt bra prestationer. Nu väntar ”det svåra andra året” men det ska inte behöva bli så lurigt tycker jag. Varberg är en trygg förening som sprungit snabb på transfermarknaden och plockat flera russin ur den alltjämt stora talangkaka som de båda divison 1-serierna är.

Mjällby står visserligen inför ett tränarskifte men inte heller det ska behöva något negativt för klubben. Tappet av Moses Ogbu lär svida mer.

/M

Den här bloggen startade friskt men försvann snabbare än den skyldige fladdermusätaren i Kina. Det blev för svårt att knyta ihop en vettig fortsättning efter den inledning som jag försökte mig på här och inte fick vi heller gå på fotboll. Men nästa år, då jävlar…

Nu vet vi ju ingenting om hur fotbollssäsongen 2021 kommer att gestalta sig, men vi vet hur det blir i värsta fall. Därför så kommer jag att dra igång igen. Vi har alla en önskelista inför julen, min består bara av en enda ”sak”: En någorlunda normal svensk fotbollssäsong 2021.

Tanken nu är att med hög frekvens skriva blogginlägg, krönikor och, när det är igång, analysera och tycka kring de matcher vi ser.

När det gäller Silly season så blir det ”inga” spekulationer från min sida men däremot självklart aktuellt att beröra när övergångar väl är ett faktum.

Liksom innan denna säsong kommer jag att gå igenom samtliga lag när det närmar sig tävlingssäsong och förhoppningen är ju att kunna se matcher på plats. Här är det flera saker som såklart spelar in om det ska bli verklighet.

Så, vi ser till att runda av 2020 illa kvickt och lyfta blicken mot något bättre. Tiden fram till nyårsafton får bli den försäsong jag behöver för att skrapa av mig ringrosten.

Idag, fredag eftermiddag kommer det en inlägg, givetvis med infallsvinkel i Silly season om sådant vi redan vet. Jag ska, som sagt, försöka att inte spekulera allt för mycket. Den balansgången i dessa tider blir väldigt spännande.

/M

Det här går ju inget vidare. Det är självklart en bisats i allt elände om Covid-19 men det är faktiskt svårt att förklara hur fattigt ens liv blir utan levande fotboll. All heder till de ansträngningar som görs med visningar av gamla VM- och EM-krönikor, nostalgiåterblickar av olika sorter.  Det är ju kul och så. Men. Det var ju inte såhär man ville ha det, frågan är hur länge det är ett faktum?

Det är givetvis en lyxproblem och icke jämförbart med alla de som är sjuka och ännu värre, de som går bort på grund av viruset med all den sorg som följer. Det ska inte jämföras alls. Det här viruset ställer till bekymmer som vi kommer att känna av under en ganska lång framtid i olika former. Avsaknaden av fotboll är dock påtaglig för så många inklusive undertecknad.

***

Jag ville ha levande fotboll vid det här laget men insåg väl för ett par veckor sedan att det var kört, helt kört. Det har varit spridda skurar av vad som får göras och inte och jag tror inte än idag att någon är helt säker på exakt vad som är ok och inte. Ingen vet och det får vi leva med. Det var knappt så jag ville skriva det här, men samtidigt kände jag mig tvingad. En slags lättnad att få ur sig lite frustration.

Klubbarna sliter sitt hår av det uppskjutna seriespelet inte minst av ekonomiska orsaker, fullt förståeligt. Inga matcher = kraftigt minskade intäkter = svagt kassaflöde. Vi har en efter en sett klubbar korttidspermittera personal i lite olika former. Det här slår brutalt hårt mot idrotten, inte bara fotbollen lider utan hela samhället tar rejält med stryk.

Det går såklart inte att veta hur det ska bli med säsongen 2020 även om jag både hoppas och tror att den på något sätt ska kunna genomföras förr eller senare. Svenska Cupen måste vara färdigspelad i slutet av maj (för att utse det fjärde laget som ska få chansen av kvalspela till Uefa-cupen). Om det inte sker bestäms det vid skrivbordet vilket såklart vore värdelöst. Kan cupen inte slutföras på planen bör det bäst placerade laget som är kvar i cupen få den platsen, de som inte är kvar i turneringen kan ju inte belönas?

***

Alla förlorar på det här det råder det inget tvivel om, vissa mer, vissa mindre. Spelare som är/varit långtidsskadade får 2-3 månader längre på sig att bli speldugliga exempelvis Nabil Bahoui, AIK och Robert Åhman-Persson, IK Sirius.  Andra spelare är inlånade men kan lämna innan vi ens sett en minut allsvensk fotboll 2020 (Haksabanovic, IFK Norrköping & Sugita, IK Sirius) och några har avtal som löper ut i sommar (ex Tankovic, Hammarby).

Jag gjorde en kortare genomgång av samtliga lag tidigare i vinter/vår, den genomgången känns ganska sval (helt jävla iskall) som material nu. Tippa allsvenskan? Inte aktuellt just nu, ingen har ju en aning om någonting längre. Tyvärr.

***

Veckans höjdpunkter är numera de egna sönernas träningar där man får snöra på sig skorna och följa deras utveckling, åtminstone är det möjligt fortfarande.

***

Det går ju inte att bara vara negativ i allt det här och många klubbar har agerat snabbt och bra med att stärka banden med sina supportrar och medlemmar. Många klubbar bidrar till samhällsnyttan i tider som kräver att så många som möjligt bidrar. Supportarna å sin sida startar kampanjer och stöttar och hjälper klubbarna med att köpa ”fiktiva biljetter”. Alla sådana initiativ är fantastiska och givetvis ytterligare ett kvitto på hur mycket fotboll betyder för väldigt många. Dessutom ett kvitto på hur mycket fotbollen betyder för samhället.

Jag får dock en riktigt dålig känsla när jag läser att ”de fattigaste” klubbarna ska få tidigare förskott på tv-pengar. Det finns ingen rättvisa, men att till exempel Östersunds FK ska gynnas av det här ofrivilliga avbrottet känns på alla grunder fel.

***

Det höjs röster för att införa höst-vår spel för att ”bli som övriga Europa”. Jag säger inte att det aldrig kommer att ske, men nej. Tävlingssäsongen i Danmark framförs som alternativ, men att ha ett avbrott mitt i säsongen på ungefär tre månader (december, januari och februari ) känns ju allt annat än ok i min värld.  Det finns för många potentiella negativa konsekvenser i mina ögon, några här i kort punktform:

• Konkurrensen med vintersporterna lär försämra publiksiffrorna. Tappar man i publik minskar värdet i kommande tv-avtal och det är knappast vad klubbarna vill?
• Arenafrågorna är för många och då tänker jag på gräs/konstgräs-debatten. Många vill införa förbud mot konstgräs men det rimmar väl illa med detta?
• Den ”fördel” som svenska lag har av att vara i fullt matchspel när vi ska kvala till CL/Uefa-cupen har sannolikt gett klubbar chansen att ta sig till gruppspel. Ändrar vi detta kommer vägen att bli svårare och klyftan till övriga ligor därmed öka ytterligare.
• Hur skulle allsvenskan klara konkurrensen att spela samtidigt ännu som Premier League, La Liga, Serie A och Bundesliga ännu oftare? Inte så jättebra är min egen känsla även om jag väljer svensk fotboll först, alla dagar i veckan.

***

Det går självklart att argumentera mot  mina åsikter och det är möjligt att det kommer att ske en ändring framöver, men det ska inte ske nu på grund av det här ofrivilliga kaoset som uppstått nu. Ska det ske måste klubbarna ges en ordentlig möjlighet att förbereda sig till exempel när det gäller kontraktsskrivningar. Utan den möjligheten är det ett solklart nej i mina ögon.

***

Karantän är ett brutalt negativt ord och jag hoppas verkligen att vi aldrig behöver använda det igen när det här är över. Det är tärande på allt och alla och så kan vi inte ha det. Vi får hitta vägar att njuta av våren och den kommande sommaren och bara hoppas att vi snart får all anledning att se fram emot levande fotboll igen. Nu blir ett maraton i EM-krönikor…

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand

Varbergs BOIS

Statusen på Varberg innan starten av förra säsongen var, hos väldigt många: de kan få svårt att klara nytt kontrakt. Statusen en bra bit in i serien var: de kommer inte förlora en enda match denna säsong. Det hackade lite mer så småningom i både spel och resultat men det blev uppflyttning ändå. I år är väl statusen, hos väldigt många: de kommer få svårt att klara nytt kontrakt. Inga jämförelser i övrigt. Eller?

Det var en makalös uppvisning i effektivitet som Jocke Persson lag visade upp under förra våren och självförtroendet blåste upp laget i en solklar serieledning. Det var hårt att tippa att laget skulle få problem i superettan, men att de sedan var SÅ bra var naturligtvis svårt att se på förhand. Nu ska de anpassa sig ytterligare en nivå upp och man gör det med små medel i förhållande till många konkurrenter. Om det kan gå? Klart det kan.

Elddop för Strömberg

August Strömberg lär få att göra den här säsongen och för att lösa det måste han hitta en lite större jämnhet. Det är inga problem med topparna i hans spel, det är dalarna som är besvärligare. Med snart 200 matcher på bra nivå är det dags att jämna till kanterna en gång för alla. Det händer såklart inte bara på honom men han behöver med garanti spela nära toppen av sin förmåga och ”vinna matcher” till sitt Varberg. Kapaciteten finns, den måste bara visas också. Bakom Strömberg finns Stojan Lukic där snackar vi i alla fall om en spelare med erfarenhet! Albin Svensson är ett oskrivet kort och jag har ärligt ingen aning om hans kapacitet, jag räknar dock med att Strömberg lär vara hypertydlig förstemålvakt.

Begränsad erfarenhet ett problem?

Det kryllar inte av allsvenska matcher på cv:t hos de backlinjespelare man har i truppen idag, det gör det verkligen inte. Robin Tranberg har spelat allsvenskt med GIF Sundsvall (2016) men då mest som mittfältare och Hampus Zackrisson har totalt tre inhopp för IFK Göteborg. Senast 2014. Det är väl typ det enda (jag kan ha missat någon). Jag har ingen övertro på att det ska vara avgörande med tidigare erfarenhet, men historien säger samtidigt att det inte skadar. Det är med all säkerhet en grupp spelare som verkligen ser sin chans att klara den här nivån och den utmaning de står inför. Ett lags försvarsspel handlar verkligen inte bara om backlinjen och målvakten och det är nog bra i Varbergs fall. Jag antar att Jocke Perssons plan är att hålla laget väl samlat och se till att det kollektiva försvarsspelet ”skyddar” det egna målet så bra som möjligt.

Möjlig succé centralt?

Albert Ejupi är en spelare som ska bli otroligt spännande att följa. Blicken för spelet och passningsspelet (både långt och kort, både höger och vänster) är av otroligt hög standard och min enda farhåga har varit om han kommer att klara det högre tempot som väntar. Väldigt initierade personer i Bois säger sig vara säkra, då får vi lita på det! Grattis Varberg!

Sydafrikanen Keanin Ayer gjorde det bra förra året och det ska bli spännande att se hur väl han kan anpassa sig till den allsvenska miljö som väntar. Ytterligare en sydafrikansk mittfältare har anslutit i form av Luke Le Roux. Spännande men för mig totalt okänd. Monday Samuel känner vi till sedan tidigare efter spel ibland annat Östersund och Helsingborg. Han är tillbaka i svensk fotboll, det ska också bli intressant att följa.

Allt fokus på Selmani

Det är klart att jag kan lägga ut en massa rader om flera av Varbergs forwards här och verkligen ”helgardera” att jag får med alla eventuella genombrott men det tänker jag inte göra. Jag säger att om Varberg ska ha en möjlighet att klara nytt kontrakt måste Astri Selmani fortsätta att vara den lysande stjärnan i det här laget. 13 mål i Torns IF 2018 och 15 mål för Varberg under fjolåret. Jag säger inte att han måste öka sin målskörd ytterligare men att han nog bör göra tvåsiffrigt i alla fall. Jag tror att den kapaciteten finns och att det är känslan hos både honom och Jocke Persson. Bra fysik och en väldigt bra känsla för var chansen ska dyka upp. Förra säsongen tycker jag också att han utvecklade sitt spel på flera andra sätt så jag tror absolut att han är redo. Det här en av de mest spännande nykomlingarna jag kan komma på bland de allsvenska spelarna.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand

Mjällby AIF

Ifjol var Mjällby AIF nykomlingar i Superettan, i år är man nykomlingar i Allsvenskan. Det är givetvis en bedrift men nu blir det tuffare. Det blir tuffare och svårare av flera anledningar, så klart. Det mest uppenbara är såklart att man ställs mot bättre lag som funnits på nivån i väldigt många år. En aspekt som måste vägas in här är också att man både byter tränare och att det är ganska stor omsättning i spelartruppen. Det ser intressant ut, men kan nog ta ett tag innan alla hittar rätt.

Mysiga lilla Strandvallen är en fin liten juvel i samlingarna av arenor som huserar allsvensk fotboll säsongen 2020. Arenan är i mina ögon väldigt talande för klubben och laget Mjällby: det sticker inte ut men känns sådär lagom hemtrevligt. Det är inte fullt lika trevligt att ta sig dit som motståndare: man kommer ju aldrig fram??

Hur som helst är det ett Mjällby med många nya spelare som den nye tränaren Markus Lantz ska formera. Det blir också spännande att se två ”huvudtränare” dela uppdraget då assisterande tränare är Christian Järdler.

Smart agerat

Ifjol var det Carl-Johan Eriksson som vaktade målet i merparten av matcherna, i år lär det bli Marko Johansson. MFF-fostrade Johansson har varit utlånad de tre senaste säsongerna och därmed samlat på sig nyttig erfarenhet på hög nivå. Johansson lära passera 100 matcher på elitnivå någon gång under våren, det är väldigt bra som 21-årig målvakt. Det är en väldigt klok värvning MAIF har gjort här. Den förmodade reserven, finske Carl-Johan Eriksson, gjorde ett mycket bra 2019 och lär absolut vara redo om/när chansen kommer. Som nykomling måste målvaktsstyrkan som helhet ses som klart godkänd!

Många namn med potential

Det är inte tal om en massa gamla, erfarna försvars-rävar i den här truppen men väl många spelare som har många fina år framför sig. Av de som finns kvar från ifjol måste man nämna vänsterbacken Mohanad Jeahze som var briljant under fjolårssäsongen. Max Watson gjorde också en bra säsong och ser säkert fram emot den allsvenska utmaningen liksom den duktige Adi Terzic. Bland nyförvärven i backlinjen känns återvändande (på lån från norska Brann) Jesper Löfgren som en klok lösning. Ingen startsträcka och en spelare som har potentialen. Eric Björkander som under sin tid i GIF Sundsvall har sett väldigt spännande ut och som väl säkerligen hade flera klubbar efter sig. Björkander har ju också han ett förflutet i MAIF:s A-trupp, nämligen säsongerna 2014 och 2015.

Bredd och spets i lagom dos?

David Löfquist och David Batanero är två spelare som är lika men ändå inte. De är båda etablerade och väldigt skickliga spelare med underbar blick för spelet. En skillnad är att ”Löken” har en lång historia i MAIF medan Batanero ska skapa sin nu. Spanjoren som i perioder var fullständigt makalös i GIF Sundsvall valde alltså Mjällby när det blev flytt från Sundsvall, det var ingenting jag hade kunnat gissa. Det ska bli spännande att se om han kan hitta tillbaka till sitt bästa jag, då har Mjällby gjort ett riktigt kap. Batanero och Löfquist är för övrigt de enda spelarna i truppen som är äldre än 30år. Gambianen Bubacarr Jobe hade en lysande säsong ifjol och var en stor anledning till att Mjällby idag är en allsvensk förening. Känslan är att han hade spelat i allsvenskan oavsett om laget hade gått upp eller inte. Här kommer de allsvenska försvarsspelarna att få något att bita i. Det blev tio mål ifjol, jag skulle inte bli förvånad om han kommer bidra med en hel del även i allsvenskan.  Besard Sabovic kom fram tidigt i Djurgården men sen tog det stopp. Efter ett par mindre lyckade säsonger, och en del skador, så gjorde mittfältaren en väldigt fin säsong för Dalkurd i superettan. Det här är nog en spelare som är väldigt, väldigt sugen på att visa att han håller på allsvensk nivå.

Hård kamp om platserna

Jacob Bergström kom 2018 till Mjällby från lilla Ronneby SK där han öst in mål. Det blev åtta mål i divsion ett, det blev även åtta mål i superettan ifjol innan en flytt till norska Mjöndalen blev av. Ingen succé i Norge och nu är han åter i Mjällby. Blir det åtta allsvenska mål 2020? Det är faktiskt fullt möjligt. Stor, stark och bra i straffområdet. Kommer bollarna in där så är Bergström på plats.

Erik Pärsson är bara 25 år men har ändå hunnit med en hel del i sin karriär. Det blev inte så stora framgångar personligen för Pärsson förra säsongen och nu finns risken att han missar hela 2020 på grund av skada. Taylor Silverholt fick mest göra inhopp under förra säsongen men hann ändå med att göra tre mål, en ung hungrig spelare som mycket väl kan gå mot ett allsvenskt genombrott 2020. Mamudo Moro är ny i truppen från Helsingborg där han har skaffat sig erfarenhet av allsvensk fotboll. Han har inte har slagit igenom på den här nivån ännu men Moro har spännande kvaliteter och kanske är Mjällby mer passande för honom. Med andra ord finns alltså chansen till utveckling här.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand

Falkenbergs FF

En del klubbar får extremt mycket uppmärksamhet i media av alla sorter utan att det egentligen finns något att skriva om. En del klubbar får mer normal mängd utan att det sätts någon som helst press och vissa klubbar får mer eller mindre ingenting alls. Falkenberg är en sådan klubb och man verkar trivas alldeles utmärkt med det. Det är klart att det sker både positiva och negativa saker internt även här men man håller det inom gruppen/klubben utan att det läcker ut en massa saker hela tiden. Begåvat.

Hasse Eklund får jobba på med sitt och han gör det alldeles utmärkt med små medel. Det ska också sägas att Falkenberg verkar vara en ytterst välskött klubb där man absolut inte tar några onödiga ekonomiska risker. Man handlar inte på kredit.  Det är en väldigt stark bedrift att klara nytt kontrakt med de i sammanhanget små resurser som man gör. Det är nog inte många som kommer se annorlunda på FFF den här säsongen heller så Mr Eklund kan ”gå under radarn” igen och få rollen som underdog även denna säsong.

Nytt mellan stolparna var nog ett måste

Hampus Nilsson hade väl inte sin bästa säsong ifjol men han fick oförtjänt mycket skit i mina ögon. Det glöms väldigt snabbt vad spelare gjort innan och han har bidragit med väldigt mycket till FFF innan ifjol. Nu är han utbytt och istället är det två 23 åringar som ska slåss om startplatsen. Den storväxte Johan Brattberg (198cm) är FFF:are i märg och ben men har varit utlånad otaliga gånger, kanske är det dags för honom att ta platsen nu? Konkurrerar gör han med Tim Erlandsson som hunnit med ett par år som ungdomsproffs i England innan han återvände inför förra säsongen till IK Frej Täby. Det blev inga matcher där och kontraktet bröts på ett tidigt stadium då Erlandssons hälsa inte var på topp. Nu verkar han ha hittat tillbaka till glädjen med fotbollen och ett bättre mående vilket såklart är fina nyheter! Att han ska klara allsvenskan känns rimligt även om det ännu inte är bekräftat.  Det lär bli ett tuff kamp dessa grabbar emellan!

Kontinuitetens abc

Det är lugn och ro bland backlinjespelarna och i princip samtliga har en eller ett par säsonger i FFF. Trygghet ska man inte underskatta så länge det inte leder till att man blir för bekväma. Det finns rutin i det här gänget och väldigt många seniormatcher på elitnivå om man börjar räkna. Tibor Joza, Tobias Karlsson och Mahmut Özen är tre spelare som kan exemplifiera detta. Calle Johansson från Helsingborg tror jag absolut kan bli väldigt nyttig också. Jacob Ericsson är en vänsterback i min smak som har väldigt fina offensiva kvaliteter och en snabbhet som tilltalar mig. Hasse Eklund vet vad som krävs för att klara nytt kontrakt med små medel och många av hans spelare vet exakt vad som förväntas. Det gör att de kan jobba vidare med sitt och ”bara” jobba med mindre justeringar. Maskineriet är så att säga redan oljat och klart.

Inget wow, men det behövs ju inte!

Det är en klar röd tråd i Hasse Eklunds bygge att man inte ska röra om för mycket i en trupp. Liksom bland backlinjespelarna är det inga rotationer som får mig att lyfta på ögonbrynen. Det är mer eller mindre kända namn sedan tidigare och man lyfter fram lite egna talanger. Christoffer Carlsson, Anton Wede och Karl Söderström har samlat många matcher i den gula tröjan och står givetvis för rutin och erfarenhet. En spelare som det ska bli intressant att följa är Melker Nilsson som är ny, från Malmö FF:s organisation. Skåningarnas produktion av välutbildade och duktiga spelare gör att den egna klubben inte kan behålla alla. Vad Nilsson går för har jag ingen aning om men är han ”som de andra” som lämnat MFF har han ju i alla fall en bra bakgrund.  John Björkengren är en egen produkt som har varit ordinarie med ett tag och att redan som 21-åring ha 70 matcher i A-lagströjan är inget att bara vifta bort. Rejält genombrott att vänta?

Omöjligt att mixa forwards mer

Två afrikaner som båda passerat 30-strecket (Chibuike och Peter), en bänknötare från BK Häcken (Kizito), en nittonårig egen produkt (Sylisufaj) och en 17-åring från Nya Zeeland (Garbett). En mix utöver det vanliga men om Eklund är nöjd så antar jag att det kommer att räcka. Det är dock svårt att se någon allsvensk skyttekung bland dessa forwards men osvuret är väl bäst. Kizito fick snålt med speltid i Häcken ifjol ( 7 matcher från start + 6 inhopp) men han skrapade ändå ihop ansenliga 3 mål + 3 assist på den speltiden. Det är bra gjort. Nsima Peter är ingen wow-spelare heller men han fyller sin funktion och är oerhört jobbig att möta. Ska man ge sig på någon slags gissning här så känns ju Kizito som den som har mest potential över tid och kanske blir det en lyckovärvning.

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand

Örebro SK

Örebro SK blev ”best of the rest” 2019 då man landade på en nionde plats i tabellen. Det skiljde 10 poäng till laget på åttonde plats (Elfsborg) och därmed fanns en tydlig mittlinje av serien. Jag upprepar åter här att det är på väg att ske en (ännu) tydligare segregering av serien och jag undrar vad ÖSK kan göra för att hamna på den övre halvan. Det ser tufft ut. Ekonomin är liksom för många det stora problemet och här är svikande publiksiffror allt annat än bra. Vänder det  uppåt 2020?

Det finns givetvis ljusglimtar och Axel Kjäll är en av dessa. Som manager har han stort ansvar för helheten och därmed ett stort ansvar. Det finns en del unga spelare på väg fram och jag hoppas att det finns tillräckligt med ”mentorer” som kan bistå ynglingarna när det blåser som hårdast. En annan sorts ljusglimt är givetvis Jake Larsson som väl blir nästa export vidare från Örebro. Även om det är svårt att värdera exakt vad en transfersumma landar på är känslan att det kommer att ge Axel Kjäll resurser att lyfta Örebro i rätt riktning.

En av seriens allra bästa målvakter

Målvakten Oscar Jansson är 29 år och har med det sagt många år kvar. Han har skaffat sig en massa rutin och erfarenheter och jag tycker att han hamnat i skuggan allt för ofta. Kontraktet är på väg att löpa ut och det är troligt att Jansson siktar på ett utländskt äventyr. Om inte rätt erbjudande dyker upp vore det tjänstefel av allsvenskans större klubbar att inte hålla ett vakande öga på kontraktssituationen. En målvakt av Oscar Janssons kvaliteter i ”rätt” ålder är ingenting det är överskott av. Som back up till Jansson finns Jake McGuire som man hämtat från Gefle IF. Vad han går för är svårt att säga men han gjorde en bra säsong i Gefle IF (division 1) bakom ett lag som inte alls hade det enkelt. Vi får väl se om han får chansen och bedöma då hur bra han är.

Numerär bredd, men hur är det med kvaliteten?

Det är en diger lista med backlinjespelare som ÖSK har. Det är en hel del oerfarna spelare blandat med ett par rutinerade pjäser. Michael Almebäck blir hyperviktig med sin erfarenhet och sina egenskaper liksom Kevin Wright som har en högstanivå som är riktigt bra längs vänsterkanten. Arvid Brorsson startade en hel del ifjol och förväntas ta ytterligare steg denna säsong. Benjamin Hjertstrand har varit ordinarie i Brage ett antal år och stod för en väldigt bra säsong 2019 när dalalaget var ytterst nära att ta steget upp i allsvenskan. Det ska bli intressant att se vad han kan bidra med på den här nivån. Det här är en lagdel där det i alla fall inte saknas numerär, frågan är hur bra nivå de som ska spela kan hålla?

Många nycklar i samma lagdel

Det är ingen nyhet att mittfältet är motorn i ett fotbollslag och här finns det oanade resurser faktiskt! Nordin Gerzic må ha blivit äldre men när han är frisk är han en ruskigt bra mittfältare. Johan Mårtensson är en arbetshäst som alltid ”gör jobbet” och som absolut blir viktig när Kjäll ska balansera sitt lag så bra som möjligt. Möjligen en upprepning ni läst av mig förut, men är den här spelaren frisk är han en mycket bra allsvensk mittfältare och en offensiv nyckel i detta ÖSK. Simon Amin är en spännande spelare som jag tror kan bli ett utropstecken 2020 och det gäller även nyförvärvet Robin Book som dominerade första delen av Superettan när hans dåvarande klubb Varberg sprang över allt som kom i deras väg. Med rätt roll och omgivning lär det produceras poäng även i allsvenskan av Book, det är jag övertygad om.

En del frågetecken och ett möjligt utropstecken

Agon Mehmeti fick massor av inhopp(15 stycken) men det blev bara två mål. Givetvis är förhoppningarna att Mehmeti nu får en bra försäsong och därmed kan kick-starta den karriär som sett så ljus ut. Kvaliteterna finns utan tvivel och nu med så många år bakom sig hoppas jag att Mehmeti hittar rytmen och målen igen.

Isaac Boye var utlånad till Umeå FC under fjolåret och blev den stora kvalhjälten när västerbottningarna tog steget upp i Superettan. På allsvensk nivå har han ännu inte visat sig från sin bästa sida och det är väl det som är tanken nu då. Konkurrens har han definitivt i och med att ÖSK värvat Erik Björndahl från Degerfors. Björndahl hade en fin-fin säsong i Superettan och bar stundtals hela Degerfors på sina axlar. Det blev hela 20 mål för den store, starke forwarden och här kommer de allsvenska mittbackarna få brottas en hel del. 20 mål gör han inte, men jag blir inte jätteförvånad om det blir tvåsiffrigt i alla fall. Erik Björndahl kan mycket väl bli det utropstecken Axel Kjäll behöver i sitt anfallsspel!

Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. . Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand

Östersunds FK

Var börjar man när det gäller ÖFK utan att vidröra den obeskrivliga såpa som utspelar sig varenda dag numera? Rubrikerna avlöser varandra och även om bara så lite som 10 procent av det man läser är sant så är det över alla gränser. Men här jag ska förhålla mig till den trupp som hur som helst (väl?) ska spela allsvenskan 2020. Det har hänt en hel del i truppen även om det faktiskt skett mindre än vad jag förväntade mig i höstas. Truppen är aningen svårbedömd men jag gör som vanligt så gott jag kan.

Curtis Edwards (Djurgården) och Hosam Aiesh(IFK Göteborg) försvann redan förra sommaren. Nu har Tom Pettersson (Cinncinatti) och Dino Islamovic(Rosenborg) lämnat liksom Jamie Hopcutt (klubb okänd?). Det är en rad spelare som har bidragit till mycket av det ÖFK gjort på planen de senaste åren och som man nu måste klara sig utan. Det kommer inte att bli en dans på rosor, det är känslan. Det är i vanlig ordning en rejäl mix av spelare och en rätt stor andel spelare är nog mer eller mindre okända för den stora massan, mig inkluderat. Historiskt har klubben (under Graham Potter) klarat av att utveckla och ”få igång” spelare som inte slagit på allsvensk nivå förrän det drog på sig ÖFK-tröjan. Utfallet har inte varit lika bra den sista tiden och antalet spelare från lägre divisioner är fortsatt högt i truppen. Det kommer att krävas att ett flertal av dessa klarar av att anpassa sig till den allsvenska nivån, och det väldigt snabbt.

Vem fyller luckan efter Pettersson?

Tom Pettersson har varit en ledarfigur (och lagkapten) i backlinjen och nu ska han ersättas efter sin flytt till andra sidan Atlanten. Thomas Isherwood kommer att bli viktig med sitt kompromisslösa spel och detsamma gäller Noah Sonko-Sundberg som måste vara redo att bli en nyckelspelare nu. Isak Ssewankambo och Roland Mukibi är också spelare med kvaliteter nog för att prestera på en bra allsvensk nivå. Även vänsterbacken Marco Weymans kommer säkerligen att bidra med sitt ettriga spel. Det saknas inte namn men någon måste kliva fram som den naturlige ledaren. Bakom dessa finns det inte en uppsjö av spelare som jag ser ska kliva fram och bli bärande i backlinjen men då jag sett begränsat av laget måste jag be om tid och fler matcher att bevaka innan ”domen” faller.

Galen högstanivå, når man den?

Mittfältare finns det gott om här och det gäller även rent kvalitetsmässigt. Charlie Colkett är den spelare jag anser har den allra högsta nivån i sig. Det blir intressant att se om han har anpassat sig allt ytterligare och kan bli den tydligaste ledaren på mitten. Det är en stor möjlighet att det blir så tror jag. Frank Arhin fick se sig själv bli utlånad (Dalkurd) och samla på sig erfarenhet och speltid, det tror jag var ett väldigt klokt beslut. Det är inte alls omöjligt att han lyfter rejält denna säsong. Ytterligare en spelare som jag verkligen tror har ytterligare nivåer i sig är Simon Kroon. Den MFF-fostrade yttern har en riktigt fin fart i sig och är kraftfull när han kommer rättvänd i anfallsspelet. Fjolåret blev söndertrasat av skadebekymmer men förhoppningsvis är det historia nu. Om de nämnda spelarna kan leverera på förväntad nivå kan tränaren Ian Burchnall få en riktigt angenäm säsong trots allt.

Är Kadiri ett superfynd?

Man kan säga många saker om Östersund dessa dagar men en sak som de har gjort väldigt bra är delen som handlar om scouting. Graham Potter och hans stab var fenomenala att hitta spelare som passade perfekt till spelsättet. Även om utfallet inte har varit lika bra senaste åren dyker det ändå upp riktiga juveler med jämna mellanrum. Jordan Attah Kadiri är kanske den senaste i raden av dessa fynd. Nigerianen startade bara sex stycken matcher ifjol men hann ändå med att göra tre mål. Det är en ung spelare men anpassningen verkar ha gått väldigt snabbt. Den engelska ”second-hand”-marknaden är ett område där ÖFK har fyndat förut och man fortsätter på inslagen väg. Francis Jno-Baptiste kom från Crystal Palace organisation under förra säsongen. Det blev ingen succe då men det krävs nog att han hittar rätt och kan komplettera Kadiri på ett bra sätt. Att lägga allt målskytte på den 19-årige nigerianen känns inte rättvist. Blair Turgott är den av forwards som spelade mest av de som ännu är kvar men inte heller han övertygade när det gäller målskyttet. Det blev bara ett mål på sju starter (och fem inhopp) och det är inget facit som skrämmer någon.