Den här genomgången är även den av det generella slaget men inriktad på spelarna i truppen och kommentarer om det spelsätt som varit och förväntas. Vissa spelare är svåra att placera in i ”rätt” lagdel (ex ytterbackar, wing backs) men så är det. Genomgången görs i stort sett utan att jag sett lagen spela 2020 så det kommer att bli justeringar (eller att jag helt enkelt har en annan bild) men så är det med fotboll.  En kill-gissning är också en gissning. Transferfönstret är öppet vilket också kommer att göra att genomgången ej är komplett fram till seriestart, men det rättar jag efter hand.

AIK

Det spekuleras både hit och dit om ”hur” AIK ska spela säsongen 2020. Mer offensiv prägel är syftet och det kan man uppnå på så många sätt. Jag anar att vi kan få se olika formationer och uppställningar från AIK under den här säsongen, det gör genomgångar av den här sorten lite vanskligare. Två eller tre mittbackar? Två eller tre centrala mittfältare? Två eller tre forwards? Jag kör på och så får justera när transferfönstret är stängt och när vi har sett fler matcher. Den första träningsmatchen gav indikationer men jag drar inga slutsatser av den.

Stabilt på målvaktsfronten

Målvaktsfrågan i AIK känns ganska stabil i AIK även(tack vare att säger några) om man byter förstemålvakt denna säsong. Oscar Linnér är såld och som ersättare till honom har man hämtat dansken Jakob Haugaard.  AIK har ett par säsonger bakom sig nu när man har släppt in väldigt lite mål och det grundar sig så klart även i att man har haft ett försvarsspel ute på planen som har gett motståndarlagen få chanser. Linnér har många hållna nollor vilket det ju handlar om i första hand för en målvakt. Om nye Haugaard håller måttet får tiden utvisa, men det är en stor pjäs man ställer mellan stolparna, han är enligt uppgift 199 centimeter. Bakom dansken, som jag antar är tänkt som ”nummer ett”, finns fortsättningsvis Budomir Janosevic men också Samuel Brolin (19). Brolin var under 2019 utlånad till Vasalund och gjorde det väldigt bra där. Brolin har hög kapacitet och det ska bli väldigt intressant att se hur AIK väljer att göra här: låna ut för ännu mer spel på seniornivå eller agera back-up och slåss om en plats i startelvan?  AIK:s linje med att föryngra går inte att genomföra enligt principen ”alla på en gång” men i Samuel Brolin tycker jag att man har en spelare som absolut kan bli en komet.

Mets blir ännu viktigare

När det kommer till backlinjen är det inga stora förändringar vad gäller spelare in/ut utan det ser ut på ungefär samma sätt som 2019. Karol Mets var under förra säsongen en av AIK:s absolut bästa spelare i mina ögon och han blir ännu viktigare denna säsong. Med tanke på att Rikard Norling (och AIK i stort) nu aviserat att man ska flytta fram positionerna i sitt anfallsspel kommer defensiven, främst då målvakt och backlinje, att bli mer exponerade. Det går liksom inte att få allt. Mets har kraften och farten att trycka framåt, men hans defensiva spel när det gäller dueller och tacklingar kommer att vara minst lika viktiga. Robert Lundström är tillbaka fullt ut och får nu en försäsong i benen, han kommer att abonnera på platsen till höger i backlinjen. Uppsättningen backlinjespelare är bra som den är men självklart finns också Alexander Milosevic med i bakgrunden. Han har varit tydlig med att fokus finns på att hitta något utanför Sverige i första hand, men att hans ”AIK-dörr” alltid står öppen. Självklart vore han en väldigt, väldigt bra värvning för Björn Wesströms lagbygge.

När jag ändå är inne på området med nya spelare är ju Erick Otieno också ett nytt ansikte för väldigt många. Då jag själv har haft möjligheten har jag följt division ett (Norra) väldigt nära och har därför en bra bild av vem Otieno är. Han är bra.

Det finns spelare som har en naturlig snabbhet och speed och en sådan spelare är Erick Otieno. Ruskigt vass på de flesta sträckor en fotbollsspelare behöver och svår att komma åt med den låga tyngdpunkten och den fina balansen som han besitter. Vänsterfoten är det inget fel på heller, tvärt om. I mina ögon passar han just nu ännu bättre som yttermittfältare(eller om man nu vill använda sig av ”wing back) då hans lite svagare egenskaper är lite av de defensiva. Hans positionsspel kan absolut förbättras och han blir emellanåt lite för ”het” i duellspelet vilket sätter honom i trassel. En spelare med den snabbhet som han besitter kan ofta lösa uppkomna situationer vilket han gjort bra under tiden i Vasalund. Nu kommer ju dock motståndarna att vara bättre både individuellt och som lag vilket ställer högre krav. Norling och hans stab är skickliga och att ”putsa till” de områden som Otieno behöver förbättra ska inte vara några konstigheter. Fram tills spelaren har anpassat sig till tempo och kvalitet skulle jag nog sätta honom lite längre fram i planen, vi får se hur Rikard Norling tänker.

Centralt finns bara lyxproblem

Det låter på det allmänna snacket som att Enoch Kofi Adu står på tur att lämna AIK och detta som en ren följd av att Ebenezer Ofori är tillbaka. Det blir ett ”problem” eftersom det helt enkelt blir för trångt. Ofori känner alla som läser det här till så honom behöver jag inte presentera närmare. Vi vet att det är en spelare som ska ha bollen vid fötterna och diktera tempo och villkor i matcherna om AIK får bestämma. Sebastian Larsson kan nu få ännu friare tyglar offensivt vilket såklart kommer gynna det offensiva spelet i stort men också Larsson själv. Han måste få jobba på stora ytor annars kommer han inte till sin fulla rätt. I mina ögon skulle en trio med Adu, Ofori och Larsson(spets framåt) självklart fungera bra men jag kan gissa att rent truppstrategiskt (och ekonomiskt) är det inget drömscenario. AIK ska på ett eller annat sätt försöka föryngra lite, då passar det inte så bra om innermittfältarna och motorn i laget består av spelare som är 29(Adu),24(Ofori) och 34(Larsson) år gamla.

Jag har ingen vidare kunskap om exakt hur rollerna kommer att se ut för de centrala mittfältarna men gissar att det blir en spets(en ”tia”) framför två mer balanserande mittfältare. Bilal Hussein har fått speltid och visat goda egenskaper, han vill ha mer. Saku Ylätupa hade ett tufft 2019 och bör ta steg nu, då borde den rollen passa honom perfekt. Nabil Bahoui är inte tillgänglig förrän till sommaren men han enkelt fylla den rollen (bland annat). Centralt finns inga andra problem än lyxproblem, det återstår bara att se om någon nappar på att köpa loss Adu.

Väljer Norling att spela med ”bara” två centrala mittfältare får jag återkomma i frågan. Det finns anledning att tro att man dessutom kommer att variera uppställning lite mer än man gjort innan.

Varför dissar man Stefanelli?

Det blir (minst) en säsong till för Henok Goitom och Kolbein Sigthorsson får en försäsong att komma i fas. Goitom är inget yrväder på planen men väldigt klok och ”spelsmart”, kanske kan han även ta ett halvt steg tillbaka och fungera som släpande forward? Ett nytt ansikte i form av inlånade Jasir Asani blir spännande att följa, han känns spontant (sett extremt lite) som en kantspelare men oavsett som en potentiell joker!

Jag vet att man inte ska spekulera allt för mycket, men jag kan inte låta bli. Varför i hela världen får inte Nicolas Stefanelli chansen att visa vad han kan?? Jag kan verkligen inte förstå det. Visst, killen har inte på något sätt imponerat storligen, men han har utan tvivel massor av bra fotboll i sig. Om nu AIK ska vara offensivare, spela in fler bollar i straffområdet och allmänt kännas farligare passar han väl utmärkt??  Han har ju den där egenskapen att ”dyka upp” när det hettar till. Han är kvick och svårfångad. Vissa spelare kommer rätt in i det, vissa gör det inte. Men jag säger det igen, om Stefanelli får lika stort förtroende som andra spelare har fått under Rikard Norling, då kommer målen att trilla in. Förutom det rent fotbollsmässiga finns det en aspekt rent ekonomiskt i att han verkligen inte var gratis. Läge att ge chansen i cupen i alla fall, vad kan man förlora? Stefan Silva finns där, unge Daniel Mushito finns där men jag rankar Nicolas Stefanelli väldigt mycket högre än de två. Silva är väl för övrigt mer passande som ”tia” om han nu ska spela?

Det får bli en liten text om allt möjligt här i väntan på möjligheterna att analysera lagen lite noggrannare. Samtliga lag är igång och några har även dragit på sig matchtröjorna. Det händer saker både i kulisserna och framför. Det här får bli någon slags sammanfattning av hur jag ser på läget.

Om vi börjar med kärnan i det här, det vill säga fotboll som spelas, så såg jag AIK premiärspela mot den nybildade klubben (sammanslagningen mellan Carlstad United och Karlstad BK) IF Karlstad Fotboll. Det slutade med seger 2-1 för AIK i en match där Rikard Norling matchade massor av spelare, precis som man brukar göra inledningsvis.

Det har varit mycket snack om AIK:s sätt att spela och att det ska bli mer offensiv prägel på laget denna säsong och det blev tydligt för alla att man jobbat med justeringar för att få till offensiven. Det vore i mina ögon korkat att dra för stora slutsatser av den här matchen med nog finns det ju material att vara mer ”framåtlutade” än vad man varit tidigare.

Formationen innehöll ju som sagt en hel del nya namn vars kvaliteter är svåra att bedöma annat än det som visades upp. En spelare som har fått många goda vitsord är Erick Otieno som är ny från Vasalunds IF. Det här är en spelare vars absolut främsta kvaliteter är snabbheten och en väldigt bra vänsterfot. Det han gjorde mot Karlstad Fotboll är exakt det han gjort ett par år mot liknande motstånd, inga nyheter där. Om Norling tänker använda honom som yttermittfältare är det många ytterbackar som kommer att få svettas även i Allsvenskan, man skojar inte bort den farten han har. I Vasalund har han spelat ytterback/wingback och även där kunnat fokusera mest på det offensiva spelet, där är han sylvass.

Det var ett helt gäng unga spelare som fick chansen också och några som var riktigt pigga, där har jag dock för dålig kunskap ännu för att bedöma, generellt brukar dock unga spelare se klart bättre ut än många ”etableraade” tidigt på säsongen. Tiden får utvisa vad de här unga spelarna klarar i det lite längre loppet.

***

I Hammarby har det mesta handlat om Nikola Djurdjic och hans abrupta transfer med destination Kina. Niko blir svår att ersätta och det är inte heller det Hammarby ska göra. Utveckling innebär förändringar, även på spelarsidan. DJurdjic är, och har varit, en stor profil som har irriterat, engagerat men också levererat. När han på ålders höst fick ett sådant bra ekonomiskt bud som det här verkar vara, då är det inte konstigt att han vill ta den chansen. Det som gör det ruttet är att agenter/klubbar och annat löst folk går omvägar och inte är ”reko” med bud till klubben först.

Kommer Hammarby att sakna Nikola Djurdjic?

Absolut.

Kommer Hammarby att kunna ersätta honom?

Utan tvekan.

Life goes on.

***

I Djurgården har det varit tyst om det mesta, lite snack om mera pengar in (vidareförsäljningsklausuler på Tino Kadewere och Aliou Badji), frågetecken kring Jesper Karlström (som ännu är kontraktslös) och en norsk målvakt på provspel. Astrit Ajdarevic fick ett litet frispel (och Kim Bergstrand backade inte) vilket gav lite ståhej. Vardagsmat om du frågar vem som helst inom elitfotbollen och ingenting att måla krigsrubriker kring. Jag antar att även journalisterna ligger i försäsongsträning och inte riktigt kan sortera ännu.

Djurgården har värvat in Kalle Holmberg (Bosman) vilket är en bra värvning. Det ska bli väldigt intressant hur man väljer att formera sig nu när även Emir Kujovic förväntas spela mer. Holmberg har ju haft lite tunt med speltid och lär knappast vilja sitta på bänken nu heller. Kanske kan firma Bergstrand/Lagerlöf hitta plats för båda två? Edward Chilufya finns ju också med i leken och det är en spelare som mycket väl kan slå igenom rejält under 2020. Lyxproblem med andra ord.

Den största frågan är dock hur man väljer att agera i målvaktsfrågan. Tommi Vaiho vann SM-guld som förstemålvakt och Per-Kristian Bråtveit hamnade på sidan. Den norske målvakten Erland Tangvik som nu tränar med laget benämns som ”tredjemålvakt”. Intressant.

***

Malmö FF laddar för Europa League mot Wolfsburg om ungefär en månad. Nye tränaren John-Dahl Thomasson har en utsökt trupp att välja i men det innebär sannolikt också att någon måste ”offras”. Snacket när Uwe Rösler fick lämna var ju att man ska spela fler unga spelare och om det ska hände betyder det att några andra hamnar på sidan. Vilka ”tål” det och vilka behöver söka ny klubbadress för att inte bli sittande på bänken igen? Två av de spelare som fanns med redan ifjol, Erdal Rakip och Romain Gall hade sparsamt med speltid under hösten och det är de knappast nöjda med ett halvår till. MFF är så proffsiga och bra att man inte inkvoterar spelare bara på ålder, kvaliteten är såklart avgörande. Ska man göra det man sagt lär det få konsekvenser för några spelare. Det är självklart inte hugget i sten att det här sker omgående, men en F Ö R stor trupp kan bli knepig att underhålla .

Lyxproblem för MFF-tränaren, i vanlig ordning.

***

IFK Göteborg är på forwardsjakt och vem det bli återstår att se. Nu lämnar mittfältaren Sebastian Eriksson Blåvitt igen (vem såg det komma???) och hamnar i Serie A. I Genua.(det såg väl absolut ingen komma?). Det känns därmed 100% klart att Jakob Johansson inom kort är IFK-spelare igen. Johansson vill tillbaka på planen snarast möjligt efter sin skada då en plats i EM-truppen hägrar och med stor chans till speltid varje vecka ökar den markant.

***

Slutligen så är det lite tunt med spelare i IFK Norrköping. Kalle Holmberg, Simon Skrabb(Brescia) och Kasper Laursen är spelare som har lämnat. Inga små hål att fylla. Plånboken är stabil och den behöver Jens Gustafsson använda nu. Ska Peking hänga med i toppen igen behövs det 2-3 riktigt fina värvningar inom kort. När kommer den första, och vem blir det?

Umeå FC: Jag vet hur glada, och till viss del överraskade, Umeå FC:s ledare och spelare var efter kvalsegern mot IK Frej Täby var. Jag var nämligen där. En urstark säsong i division 1 norra gav kvalplats där man alltså drog det längsta strået till slut. Det är ett tag sedan klubben var på elitnivå och nu är det dags igen, det ska bli mycket intressant att se vad man kan åstadkomma när man äntligen fått chansen. Ny huvudtränare är på plats i och med att Brian Clarhaut (senaste åren i Nyköpings BIS) har fått äran att leda UFC. Offensiven har man redan sett till att bättra på med hemvändande Alexis Bbakka samt Timothy McNeil som stänkt in mål efter mål för grannklubben Team Thorengruppen men senast huserade i Carlstad United. Förstärkningar är ett måste om man ska bibehålla sin plats mer än under 2020 och som det ser ut nu är väl en mittback eller två något man behöver fundera över. Man har tappat ett par tongivande namn från fjolåret och behöver såklart fylla på med ett eller ett par spelare. Suget efter elitfotboll har varit stort, nu får man dels Superettan att följa och samtidigt är Umeå IK tillbaka i damallsvenskan. Grattis Umeå!

Västerås SK: Fjolårets nykomlingar gjorde absolut en godkänd insats 2019 och kan arbeta vidare på inslagen väg. Ny tränare är Thomas Askebrand som med stor erfarenhet av serien är mannen som ska leda VSK uppåt i tabellen. Det verkar inte bli någon jättestor omsättning på spelare och det är nog helt rätt i VSK:s fall. Det man behöver (och som det snackas om) är en forward av toppklass som kan leda lagets offensiv, i övrigt ser det ganska stabilt ut tycker jag. Filip Tähti-Almström är en härlig ”energi-spelare” och Pedro Ribeiro en central mittfältare med hög klass. Om man inte drabbas av något sent och oväntat tapp tycker jag att VSK ska ha goda möjligheter att ta sig in på den övre halvan av tabellen.

Örgryte IS: Keith Millen är ny tränare i ÖIS men det är han inte ensam om. Ganska rejäl spelaromsättning såhär långt och vad man måste säga en klubb till i serien som kan ha arbetsnamnen Omstart som rubrik. Det blir alltid svårt att bedöma ett lag med stor omsättning men visst känns det som att Örgryte som klubb ”borde” vara en rejäl toppkandidat snart igen. Ett par riktigt spännande namn är klara och lite extra håller man ju tummarna för att det ska lyckas fullt ut för Kevin Ackermann efter hans problematiska 2019. Tappet av Alexander Bernhardsson blir kännbart även om det ju såklart var väntat efter dennes fina fjolår, att Gustav Ludwigson inte heller är kvar gör det inte enklare. Allt som allt är ÖIS ändå en klubb som jag förväntar mig ska klara den typen av förändringar och det ska bli intressant att se hur snabbt Millen kan få det här att fungera.

Östers IF: Det blev till slut nytt kontrakt efter kvalspel mot Landskrona BoIS och en lättnande suck hördes från Växjö. Förväntningarna var väldigt höga på laget ifjol, det höll på att sluta i katastrof. Nu kanske man inte spänner bågen lika hårt och då istället kan överraska positivt. Hittills har man tappat en hel del erfarenhet och offensiv styrka (bland annat Simon Helg, Dragan Kapcevic och David Johannesson) och det känns lite svajigt. De värvningar man har gjort är väldigt kloka men en offensiv spets till skulle göra Denis Velic trupp väldigt gott. Simon Alexandersson är en bra forward men hur många mål ”har han i sig” i Superettan? Med säsongen 2019 lärde man sig nog väldigt mycket och det kan man dra nytta av. Ångest är nämligen inget bra drivmedel när man ska spela fotboll.

Jönköpings Södra: Bra, men inte tillräckligt bra. Det var brutalt nära att Södra fick möjligheten att kvala till allsvenskan redan i höstas. BP:s väldigt sena kvittering satte punkt för säsongen och spikade ännu ett år i Superettan. Tränaren Andreas Brännström har gjort ett bra jobb och att laget gjorde det bra råder det inget tvivel om. Nu blåser förändringens vindar runt Vätterns södra stränder men sanningen är faktiskt att en bris har blåst sen ”Brännan” gjorde entré. Flera utav de äldre spelarna fick mindre framträdande roller under 2019 än innan och vem vet, kanske var det just det som var framgångsreceptet? Nya tongivande spelare ska träda fram och nu till 2020 är det ny sportchef och även nytt i ledarstaben vid Brännströms sida. J-Södra har sålt Alexander Jallow till IFK Göteborg och det var en affär som var snubblande nära att gå iland redan under sommaren 2019. Jag har en stark känsla av att det blir ruskigt tätt runt de översta placeringarna även denna säsong men kan Jönköpings Södra göra en prestation liknande fjolårets är möjligheterna goda att de får möjligheten att jubla i början i av november.

Ljungskile SK: Ljungskile är tillbaka, hur många generationer Wålemark får vi uppleva denna sejour i elitfotbollen? Skämt och sido gjorde LSK en lysande säsong är väl förtjänta av elitfotboll igen. Bortsett från några undantag är det en rätt ung och oerfaren skara spelare som står under avtal inför säsongen. Min gissning (och mer eller mindre ett måste för klubben) är att man hittar 3-5 spelare med erfarenhet från åtminstone denna nivå. Tränaren Jörgen Wålemark är en väldigt erfaren tränare och han vet vad som krävs. Som nykomling är det aldrig lätt men lättnaden över att äntligen vara tillbaka i hetluften borde blåsa in rejält men kraft och energi till hela klubben. Vi får avvakta lite tills truppen är ”spikad”.

Norrby IF: Lilla Norrby gör det riktigt bra år efter år. Man har inga stora resurser och att vara i skuggan av Elfsborg i Borås gör det inte busenkelt att ta nästa steg. Truppen innehåller trots allt en hel del profiler som gjort avtryck och som absolut har nivån i sig. Sportchefen David Kryssman har gjort ett väldigt fint jobb och är utan tvivel en stor nyckelperson här. Truppen ska fyllas på med +5 spelare gissar jag och vad det är för kaliber på dessa kommer att avgöra hur Norrbys 2020 kommer att gestalta sig. Bra gjort av klubben att lyckas knyta upp en spelare som Ivo Pekalski och om Nicklas Savolainen kan dra antalet kort med 50% och Robin Strömberg fortsätta med det han gör kan säsongen absolut bli bra.

Trelleborgs FF: Nästa gäng som under 2019 kickade tränaren. Peter Swärdh fick packa väskorna och så var det med det. Det finns figurer i bakgrunden med bra ekonomiska medel och en långvarig satsning startade under förra året. Swärdh fick inte med sig resultaten och då var det tack och hej. TFF är precis i mitten av tabellen i mina ögon, de kan sluta 6:a eller 12:a. Nu har man värvat smart såhär långt, fått behålla sin centrallinje som jag tycker håller bra klass. Det man behöver är en målskytt av rang och kanske en eller två yttrar som kan bidra offensivt. Löser man det så blir TFF en obehaglig motståndare för väldigt många och resan hem från Vångavallen kommer att bli lång och rent ut sagt jävlig för många.(been there, done that).

GAIS: En ny säsong passerade förbi 2019 utan att GAIS var i närheten av att tillhöra den delen av tabellen som man hoppades på initialt. Den översta alltså. Besvikna supportrar och ett tränarbyte gav rubriker med negativ klang men till slut säkrade man i alla fall nytt kontrakt. Nu blir det en liten omstart och någon gång måste det väl ”vända” för GAIS igen? Med det engagemang som finns runt klubben kan jag verkligen tycka för deras skull att de ska få glädjas och att media kan kasta lite positivt skimmer över klubben. Det behövs. En viss omsättning har det redan varit på spelarfronten och det känns som att man behöver hitta en eller ett par offensiva krafter innan man ska vara redo. Jag låter truppen bli mer komplett innan jag bedömer klubbens chanser till ett ljusare 2020.

GIF Sundsvall: Tungt respass och nu har man landat i Superettan för en rejäl omstart. Joel Cedergren fick frisedel under säsongen och det är en intern lösning som ska ta Giffarna tillbaka till finrummet. Med exakt samma mönster som många andra klubbar är ekonomin inte på topp men sportchefen Urban Hagblom brukar vara riktigt bra på att ”fynda” spelare och nybygget är redan påbörjat. Snart ansluter forwarden Pontus Engblom också(har jag ganska säkra källor på), då blir man ännu vassare. Det blir givetvis en ”inkörsperiod” då det blir ganska stor omsättning i truppen och det är väl det som möjligen talar emot klubben. Det ska också bli intressant att se hur man hanterar sitt spelsätt, de senaste två säsongerna har man ju haft stort bollinnehav och verkligen jobbat med sitt passningsspel som utvecklats enormt. Med en sådan spelare som Engblom behöver man sätta bollen framåt snabbare innan alla ytor är stängda, men det har man säkert koll på. Jag bli överraskad om inte Giffarna åtminstone är med i racet om de översta placeringarna väldigt länge…

Halmstad BK: HBK var ytterligare en klubb som genomgick tränarbyte under 2019. Meriterade och erfarne Magnus Haglund är numera kapten på HBK-skutan. Klubben fick en brutalt dålig start på förra säsongen och det var ju antagligen anledning till tränarbytet. Truppen som sådan är bra, riktigt bra  och ska givetvis vara med och utmana om uppflyttning, allt annat är ett misslyckande. Det är en bra blandning av etablerade spelare och yngre förmågor som visat god kvalitet. Om det inte sker en massa transfers ut (ja, även här är ekonomin boven i dramat) så räknar jag iskallt med ett HBK i rejäl toppstrid 2020. Rasmus Wiedesheim-Paul, eller RWP för enkelhetens skull, slog igenom med dunder och bra under förra året. Han gör sin sista säsong i Superettan 2020, det är jag rätt övertygad om. Ante Johansson är fortfarande bra och är Haglunds förlängda arm centralt i backlinjen. Det här ska räcka mycket längre än vad det gjorde ifjol.

IK Brage: Stackars Brage eller grattis Brage? Man vet inte riktigt hur man ska tackla det utifrån. Absolut grattis för en brutalt fin säsong igen men också stackars Brage för skrivbordshaveriet som kunnat ge laget en förtjänt plats i allsvenskan. Att Östersund har åkt slalom i elitlicensens bana och krånglat sig vidare är ett faktum. Jag vet inte med säkerhet, men klubben löper nog risken nu att det försvinner tongivande spelare uppåt till Allsvenskan nu när man inte själva fick chansen. Det kommer att innebära att kraven för att lyckas kommer att bli minst lika tuffa som ifjol. Det är både imponerande och roligt att man har lyckats så bra två säsonger i rad och det enda man kan säga är väl att de får jobba för och tro på att det blir ”tredje gången gillt”.

Då har vi kommit till en kort och generell genomgång av samtliga lag som spelar i Superettan 2020. Även dessa lag kommer jag att titta mycket närmare på framöver. De kommer i grupper om fyra lag i varje inlägg och jag följer den bokstavsordning som jag plockat från en tabell. Här del ett av fyra.

Akropolis: En ny bekantskap för de som inte har hängt med i serien under Superettan. Den i Spånga baserade klubben har varit nära många år och har varit ramträffar i kvalspel från att ta steget upp. Nu är man välförtjänta av en plats och när det gäller spelartruppen står man väl rustade. Fjolårets ”startelva”, alltså de mest frekventa spelarna som startade, håller väldigt hög klass med spelare som absolut har den kvalitet som krävs. Visst behöver man ett eller annat nyförvärv av kvalitet men framför allt behöver man bredda truppen en aning. Det blir tränarbyte trots uppflyttningen och vad det verkar just nu fortsätter man att plocka tränare från Grekland. Inga konstigheter med det. Jag kan ha missat någon information men tror att lagets hemmamatcher förläggs till Grimsta IP (BP:s hemmaarena) då den ordinarie hemmaplanen (Spånga IP) inte håller måttet(väldigt synd med tanke på hur bra den gräsmattan brukar vara). Det ska bli kul att se vad tränarbytet ger, offensiven har varit makalös under de senaste säsongerna och kommer ställa till bekymmer för många. Defensivt behöver man nog balansera sitt spel lite bättre. Klart är att det här i alla fall är en nykomling som kommer att ställa till bekymmer för många lag.

AFC Eskilstuna: Nedflyttning för Eskilstuna-gänget och omstart väntar 2020. Det har varit väldigt stor omsättning på spelare i den här klubben och det är svårt att hantera för vem som helst. Hur truppen kommer att se ut lär vi inte veta förrän väldigt nära seriestarten, det är så klubben alltid har jobbat. Özcan Melkemichel är tillbaka som tränare igen och klubben hoppas självklart på samma fina resultat nu som förra gången han var i klubben. Då det helt enkelt är svårt att veta hur truppen kommer att se ut är det svårt att säga mer, men Özcan brukar ha en förmåga att maximera sina truppers kapacitet blir nog AFC ett ganska bra lag. Just nu är det dock omöjligt att säga att det kommer att räcka till en toppstrid, frågetecknen är för många.

Dalkurd: Har har vi ännu en flyttfågel till förening och en klubb där spelaromsättningen ständigt är stor. Efter en svajig vår fick man ordning på både spel och resultat under hösten och var faktiskt på jakt efter en allsvensk kvalplats ett tag, så jämn var tabellen. Man har värvat in fyra stycken nya spelare och fler lär det bli innan seriestart. Den största uppsidan för klubben är ju dock att man nu ska spela sina hemmamatcher i Uppsala och då i alla fall slipper ta bussen till sina egna hemmamatcher(som väl alla vet spelade man sina hemmamatcher i Gefle under 2019). Bara det lär väl underlätta en hel del.

Degerfors: Degerfors gjorde en riktigt bra säsong ifjol och även om man inte riktigt var på väg in i den allra hetaste toppstriden fanns man med väldigt länge. Fortsätter utvecklingen kan laget mycket väl vara ett allvarligt hot för de övriga som ser sig som kommande topplag i serien 2020. Lite i skymundan utan att någon riktigt pratar om Degerfors är man väldigt stabila. Det ser inte ut att bli någon våldsam förändring i spelartruppen vilket är precis vad klubben vill. Viktige Oliver Ekroths kontrakt har visserligen löpt ut och skyttekungen Erik Björndal verkar vara på glid (inget klart här vad jag har sett). Degerfors känns stabila och något säger mig att nya tränarduon, de tidigare spelarna, Andreas Holmberg och Tobias Solberg kan få en riktigt rolig första säsong som chefer på Stora Valla.

Så är vi framme med de sista allsvenska lagen. Falkenberg och Kalmar som höll sig kvar samt de två nykomlingar vi får lära känna bättre som allsvenska lag 2020, Mjällby och Varberg!

Falkenberg: Det blir ett alkoholfritt år till i allsvenskan nere i Falkenberg och att man klarade sig kvar är imponerande. Smart agerat av en klubb som aldrig slår sig för bröstet utan jobbar vidare med sitt eget. Laget, ja truppen för den delen, imponerar eller skrämmer ingen på förhand men man lyckas ändå hänga kvar. Kloka värvningar och en smart tränare i Hasse Eklund har visat sig vara receptet nere på västkusten. Vad kommer media och andra utomstående att säga inför detta år då? Det vanliga antar jag, det vill säga att det blir svårt för laget att klara nytt kontrakt. Lyckas man igen är det storartat, misslyckas så studsar man snart tillbaka igen. Klubben hanterar sin ekonomi väl och har, i alla fall inte hittills, drabbats av vare sig hybris eller panik när det gäller värvningar.

Det kommer knappast att slå gnistor om värvningarna på förhand och det är som det ska vara. Målvaktsfrågan var hårt kritiserad förra året och det blir viktigt att det blir rätt nu.

Kalmar FF: Nanne is back. Igen. Är det rätt eller fel? Igen aning men känslan är att man inte vågar ”chansa” med någon annan. Ekonomin är riktigt svag och att ta in någon som kan varje vrå av klubben kan definitivt vara klokt. Rasmus Elm eller inte? Ingen vet. Det finns en uppsjö unga spelare som har varit ”lovande” ett tag, de måste växla upp ytterligare under den här säsongen likt Blåvitts ynglingar gjorde ifjol. Nanne vet vad som krävs och med en hungrig och revanschsugen klubb som ska vara lite egensinnigt tjuriga (på ett bra sätt) ska kunna prestera mycket bättre än det vi såg 2019. Misslyckas man denna säsong måste man rensa ut på de högre posterna i klubben, antalet konstiga/dåliga beslut har varit lite för många, man har inte råd med fler.

Mjällby AIF: Det blir allsvensk fotboll på Listerlandet igen efter en strålande säsong i Superettan. Mjällby är tillbaka och Strandvallen är åter en allsvensk arena. Det såg man inte komma för ett år sen, men hatten av för en grymt bra prestation! Nu ska man bygga en allsvensk trupp igen och det blir tufft. Alla nykomlingar får, mer eller mindre, alltid slåss oerhört hårt för att klamra sig kvar och något annat än nytt kontrakt kommer knappast att vara realistiskt för MAIF. Liksom andra klubbar med lite mindre ekonomi gäller det att pricka rätt i rekryteringarna och det lär börja med lite guldkorn från Superettan där man ju var så lyckosamma ifjol. Det behövs allsvenska erfarenhet och det ska man nog kunna lösa också. Om det ska bli en rolig säsong är det nog på hemmaplan man ska plocka sina poäng. Jag väntar med fler förutsägelser innan jag vet mer hur truppen kommer att se ut, men kul att Mjällby är tillbaka!

Varberg: Wow! Alltså verkligen, verkligen WOW! Varbergs BoIS i allsvenskan 2020. Oerhört oväntat men också oerhört starkt. Det fanns ganska många röster som trodde att laget skulle få slåss för att klara sig kvar i Superettan förra säsongen men tränaren/managern Jocke Persson hade andra planer tillsammans med sina spelare. Herregud. Inledningen av serien var ren uppvisning i effektivitet och man vann precis allt. Visst svajade det till lite senare på säsongen men man måste säga att det man gjorde var en ren bragd. Nu kommer liknande röster att höras igen: ”Varberg åker ut direkt”. Det kanske man gör, men det vore dumt av vifta bort ett lag som har lyckats överträffa både sina egna och andras förväntningar så kraftfullt med en axelryckning. Truppen är visserligen tunn men än är man inte klara och deras ”vi mot världen” kommer att generera poäng. En sak är i alla fall helt säker, det här gänget har absolut ingenting att förlora och det faktumet ska man inte underskatta.

Vi närmar oss nedersta delen av tabellen idag med platserna 10, 11 &12.

Helsingborg: Tränarbyten gånger två blev det för fjolårsnykomlingen Helsingborg och det landade till slut i att Olof Mellberg fick ta över på Olympia. Mellberg fick sin inkörningsperiod redan i avslutningen och kan nu allt mer sätta sin prägel på laget och dess spel. Det finns många intressanta unga spelare där, inte minst Max Svensson som jag håller som en av de mest intressanta spelarna på sin position i allsvenskan. Det finns fler och det ska bli mycket intressant att se vad han kan leverera denna säsong. Ekonomin är fortsatt ingen skrattfest men kloka rekryteringar måste inte alltid vara dyra. Adil Kizil fick anställning som chefsscout med uppdrag att hitta fynd(likt han gjort i Dalkurd under många år) och det är en bra början. Man ska dock ”passa sig” för att enbart värva spelare från lägre divisioner, det brukar generera problem i slutändan. Möjligen blir det en eller annan hemvändare innan säsongen drar igång, det kan nog behövas. OM Mellberg kan ingjuta sin attityd i spelartruppen och man kan få en skaplig start på serien kanske Helsingborg kan lyfta, men truppen är (som alla lag på under halvan) i behov av starka tillskott på planen.

IK Sirius: Förändring i ledarstaben är ett faktum då Henrik Rydström blir ensam huvudtränare, vad det innebär får vi se sedan. Klubben har nu en arena som förhoppningsvis inte ska vara en byggarbetsplats och det kommer att lyfta både laget och klubben, det är jag övertygad om. Ekonomin är en återkommande central fråga för alla klubbar och IK Sirius har en bit att vandra på den punkten också. Truppen måste spetsas (det säger jag väl om alla lag, men ni fattar) om det ska bli lite mer behagligt avstånd från de jobbiga strecken längst ner i tabellen. Man måste värva smart, klokt och på en ”hylla” där de största klubbarna inte har avsikt att värva. Philip Haglund är kontraktslös och han bör man säkra, vikten av hans erfarenhet och inte minst hans huvudspel är så stort.  Utan honom måste Rydström tänka om ganska rejält och att man måste värva in en potentiellt vass allsvensk målskytt råder det inga tvivel om. Det krävdes hårt arbete för att säkra nytt kontrakt ifjol, det blir ingen skillnad denna säsong.

Östersund: Det blir fortsatt allsvenskt spel för Östersund då man på något mirakulöst sätt lyckats övertyga omvärlden (nåja, i alla fall de som bestämmer om just detta) om att deras ekonomi minsann är i sin ordning. Sportsligt höll man sig kvar och det går det inte att säga något om. Nu börjar dock truppen se ganska så ”urvattnad” ut i mina ögon och frågan är om det kommer att hålla under den kommande allsvenska säsongen. Tränaren Ian Burchnall har en trupp som på många sätt är brokig och som skulle behöva ett par rejäla förstärkningar för att att man ska känna trygghet i jämtländska skogarna men så många halsdukar har man väl inte hunnit sälja? Islamovic är borta, Hopcutt är borta liksom Aiesh. Aly Keita har inte förlängt avtalet och..Ja, det är så det ser ut. Det lär knappast bli tal om några profilvärvningar och jag tror därmed att ÖFK kommer att få det riktigt tufft på planen i år. Blir det mer strul på sidan om densamma ja då är det nog kört på riktigt.

Här lag 7-9 i den allsvenska tabellen 2019.

IFK Göteborg: Blåvitt gjorde en bra säsong 2019 sett till hur allt såg ut och kändes innan serien startade och det berodde på flera saker såklart. Det främsta var i mina ögon att så många yngre förmågor klev fram och tog mer ansvar och levererade högt över de allra flestas förväntningar. Nu är det en ny säsong och förväntningarna lär vara mycket högre ställda på laget och på tränaren Poya Asbaghi. Det har viskats om en del ”hemvändare” men jag tycker att man ska tänka efter många gånger innan man fyller truppen med allt för många äldre spelare. Det som tog laget till fjolårets prestationer var det yngre gardet och det finns mer att hämta där trots att man sålde till exempel Benjamin Nygren. Bygg vidare på det. IFK Göteborg kommer nog för alltid att hos många vara ett ”storlag” men det är ett tag sedan man faktiskt tog en placering och frekvent huserade runt de översta placeringarna för berättiga det epitet just nu. Kraven är högt ställda och fjolårets hyllningskörer hit och dit satte i alla fall igång mina varningsklockor: Är man nöjda med det här? Ska inte IFK Göteborg utmana om mer innan alla ler igen?

Självklart ska man vara nöjda med tanke på hur snacket gick innan säsongen men ändå.

Ekonomin har förbättrats avsevärt och visst bör man spetsa till sin trupp ytterligare men framför allt måste man vara ödmjuka inför faktumet att det är många klubbar som varit bättre än IFK Göteborg de senaste åren. Ska man slå sig in i toppen och sedan stanna där är det många man måste passera och det blir verkligen inte enkelt. Jag hoppas att vi får se ett ännu vassare Blåvitt 2020 och en inställning som visar att man inte är nöjda med att ligga så långt efter toppen,  först då ska man tas på allvar igen.

IF Elfsborg: Ständigt lika svårtippade och man har nästan glömt så bra IF Elfsborg var under många år, ständigt med i toppen. Det var ett tag sen, faktiskt ganska länge sen om man ska vara helt ärlig. Det har varit bra spelartrupper år efter år men ingen riktig leverans. Visst har det tunnats ut med åren men att man underpresterat sett till spelarmaterial kan ingen säga emot. Nu försvinner många äldre etablerade och Jimmy Thelin har nog fler av ”sina” spelare i den här truppen än någonsin. Det är dags att man tar steget uppåt i tabellen på allvar nu även om det ekonomiskt har varit tuffare på slutet. Det är i alla fall vad jag anser. Det kanske inte ska ställas allt för höga förväntningar med det är dags att det sker något positivt i Borås. Publiken har mer eller mindre bara minskat då både spel och resultat har blivit allt sämre med åren, det är den starkaste signalen på att något är/har varit galet.

Örebro SK: Det blir ingen riktig fart på Örebro SK även om jag tycker att Axel Kjäll gör ett bra jobb som manager. Det är ständigt små resurser och när dessutom publiken slutat dyka upp är man inne i en ond spiral. Förra årets säsong är ändå godkänd om man ser till antalet lag man lämnade bakom sig och att det inte blev tal om någon strid för att hålla sig kvar. Frågan är hur länge men lyckas hålla sig kvar i mitten om trenden fortsätter? Målvakten Oscar Jansson (en av seriens bästa i mina ögon) är inne på sitt sista kontraktsår och är nog mer och mer intresserad av att ta sitt nästa steg i karriären. Ska ÖSK sälja och få in lite kapital eller riskera att släppa honom gratis? En spelare som exploderade var Jake Larsson som är det mest värdefulla ÖSK äger för tillfället, en försäljning av honom skulle generera välbehövligt kapital att investera i truppen. Axel Kjäll behöver träffa rätt i djungeln av spelare som ”gått under radarn” för att få laget att lyfta sig ytterligare. Det finns egna unga spelare som kan ta nästa steg, men då måste de etablerade spelarna i truppen finnas där som stöttning och komplement. Om allsvenskan kommer att delas upp ännu tydligare (vilket många tror) undrar jag på vilken halva ÖSK befinner sig?

Jag fortsätter här med min genomgång, idag platserna 4-6, det vill säga AIK, IFK Norrköping och BK Häcken.

AIK: Det blev inget SM-guld och det blev inte en säsong som gav möjlighet till Europa-spel via tabellplacering i allsvenskan heller. Nu har det aviserats om en ”ombyggnation” i den meningen att man behöver föryngra sin trupp.  Ganska mycket tyder väl också på att det kommer att bli annan prägel på AIK:s sätt att spela under 2020. Jag vet att man har varit ”resultatinriktade” i allt man gjort (och det är man alltid) men att det nog är ett måste att utveckla det offensiva spelet på allvar nu. Rikard Norling har fortsatt förtroende och det lär bli klart ganska tidigt hur stort det förtroendet är. Norlings kontrakt är på väg att löpa ut (2020) och antingen förlänger man det relativt snart eller så har jag en stark känsla av att det kommer att ske förändring på tränarposten relativt tidigt under 2020 om inte förändring och/eller resultat tar en bra riktning direkt. Svenska Cupen är vägen till Europa för AIK 2020 och givetvis är det dit man vill. Kraven i AIK är alltid tuffa och det ändras aldrig.

Truppen är ju med största säkerhet inte klar än och det är svårt att sia om exakt vad AIK söker, det har ju pratats om en återkomst för Ebeneser Ofori och det är såklart ett namn många AIK:are säkert ser i laget igen. Det ger också en del frågor om hur man tänker formera sig framöver när det gäller spelsätt. Det centrala mittfältet är på intet sätt ”tomt” och där finns ju redan Enoch Kofi Adu och Sebastian Larsson ska givetvis helst användas centralt han också. Bilal Hussein som väl är den spelare som tog de största kliven individuellt förra säsongen.  Han behöver ännu mer speltid för att blomma ut och bli nästa ”Från U till A” som blommar ut och kan bli den spelare som säljs vidare så småningom. Tom Strannegård är uppflyttad i A-truppen och det pratas mycket om honom i de egna leden. En spelare som jag tycker är intressant är målvakten Samuel Brolin. 2019 var keepern utlånad till Vasalund (division 1) där han visade mycket lovande tendenser. Speltid i A-laget eller utlåning till klubb i Superettan känns rimlig(Akropolis?).

Sebastian Larsson och Per Karlsson är fortsatta nyckelspelare såklart och att man mer än gärna ser Alexander Milosevic i sin backlinje förstår alla, om det är möjligt vet ingen. En sak är i alla fall säker och det är att det kommer att hända grejer i AIK, precis som vanligt.

IFK Norrköping: ”Peking” åter i toppen 2019 utan att nå ändå fram och en viss osäkerhet kring managern Jens Gustavsson har funnits fram till idag när MFF har anställt Jon Dahl Thomasson. Peking-managern har ju kopplats samman med MFF tidigare.  Väldigt kloka värvningar och en fin mix av unga och etablerade spelare. är vad som finns i Norrköping och numera en ekonomi som blivit klart förbättrad efter ett par år av väldigt kloka värvningar, fin utveckling av spelare och därefter stora försäljningar. Dessutom spelar man en fotboll som drar ögonen till sig och får spelare att blomstra på ett väldigt bra sätt.

Jens Gustavsson är utan tvivel en stor förklaring till klubbens framgångar och fortsatt kontinuitet tror jag Peking skulle må väldigt bra av. Truppen innehåller många väldigt skickliga spelare och intresse finns säkert från utländska klubbar finns garanterat. Här har man lyckats bra och ”måste” inte sälja, även på planen är kontinuitet en nyckel till framgång. Händer inget extremt lär det bli ett år till där man finns runt toppen hela säsongen. Det kommer med garanti att värvas minst en offensiv kraft då både Kalle Holmberg (bosman) och Simon Skrabb (Brescia) lämnat efter säsongen.

BK Häcken: Det blev ingen toppensäsong för Häcken ifjol heller och man simmar lite i bakvattnet bakom topplagen. Svårigheterna att slå sig in beror väl främst på oförmågan att slå just de lag som huserar högst upp i tabellen. Alexander Jeremejeff såldes i somras efter en fin vår och då gick luften lite ur Andreas Alms trupp. Några unga friska injektioner i form av till exempel Gustav Berggren var en ljuspunkt och där finns ännu mer att hämta, klubben talangproduktion är bra. Paulinho är borta och ska ersättas av yngre och hungrigare spelare. Kanske blir Leo Bengtsson(från Hammarby) en sådan spelare som kan få riktig fart på karriären med mer speltid och större förtroende.

Det har varit en aktiv tid på Hisingen sedan säsongen 2019 släcktes ned och truppen har fyllts på med ett par spelare, om än ingen ”storvärvning” ännu är på plats. Det ger ändå Andreas Alm ett bra utgångsläge att hinna ”få med alla i båten” och att allt ska vara på plats till den allsvenska seriepremiären. En skadefri Erik Friberg är en superviktig nyckel och att man kan släppa allt och bryta sin trend när det gäller vinster mot ”topplagen”, annars blir man det inte själva. Man kan aldrig räkna bort BK Häcken men att det ska bli en placering i topp 3 tror jag inte.